I've noticed it's a mysterious day

Baby, baby, baby. Alla mina hjärtan's dag. Mammas dag. Pappas dag. Åsas dag. Mormor och morfars dag. Alla mina syskons dag. Farfars dag. Mosters dag. Noels dag. Carolines dag. Marias dag. Isabelles dag. Hela familjen Wolfsens dag (åh, jag älskar familjens knattar, yes I do!) Rasmus (chip's) dag. Helens dag. Gabriels dag. Filips dag. Mimmis dag. Annas dag. Jag kan inte fortsätta i evigheternas evighet för jag samlar inte på människor jag älskar, men listan kan trots det bli mycket mycket längre än vad jag orkar med denna trötta men stämningsfulla morgon.

Jag genomlever min alla hjärtans dag i år. Jag firar den inte, för det känns just surreal. Jag lever mig igenom dagen, men en kär vän, en underbar frukost, en sväng ner på Caféet, för att till jobbet vidare vandra. Jag extraknäcker (det borde kallas så när man sliter som ett djur för minimala pengasummor!) på Falu kommun, och kommer med andra ord tillbringa min eftermiddag med många fler än jag anat. Gärd, Britt, Tage, Sigurd, Alvar, Lisa, you name it. 20åriga Andreas kommer nog dock toppa listan idag (om Caroline inte räknas!) med tanke på sin ålder och sitt otroliga människokännande. Stor eloge till min jobbarkompis Andreas som räddade mig igår, när dagen höll på bli totalt förstörd och sluta i både chock och kaos. Nu höjer mandy musiken i köket där hon för ovanlighetens skull står och stökar, vilket betyder "jag har tråkigt och om du hör musiken kommer du förmodligen upp till mig och äte frukost". Jag ska lyda, för magen kurrar. Högt.

I married trouble

I really did. But now I can start to make it better. Jag sitter med en kopp kaffe i handen i min lillebrors rum i staden där jag växte upp och skriver en uppdatering i min blogg, bara för att lugna min pappas ivriga läsa-blogg-nerver. (Snart ska jag börja blogga på allvar igen, men min egen älskade dator är på lagning nu, efter mina oväntade virusattacker och porrinvasioner). Två veckor av tumult och förvirring har passerat och precis som alltid kommer lugnet efter stormen. Jag skulle vilja kalla det minst sagt lägligt, för förvirringen och ovissheten var ingenting jag höll varmt om hjärtat. Inte alls. Struktur är min livsstil, även om spontaniteten ibland överväger och försummar strukturen för ett ögonblick. Imorgon ska jag på fyra olika lägenhetsvisningar och hoppas på att någon av dem håller måtten. Jag är smått förvånad över vetskapen av att jag snart äger 88 kvadratmeter i centrala Falu stad. Samtidigt känns det bra. Som ett steg fram i livet. Samboavtal, hej. Jag kan inte lova att jag sitter kvar i Falun om ett halvår eller ens i vår, men jag gör mitt bästa för att inte hamna i rastlösheten som framkallar flyttpaniken. Falun är fint och jag gillar mitt umgänge (a lot!) där jag befinner mig i livet just nu. Jag har precis tagit mig an en hel del anställningsintervjuer och inom kort delar jag ut 10% rabatt till nära och kära som besöker favoritfiket kupolen. Galet och ännu mer galet. Samtidigt tryggt. Snart rullar pengarna in och dessutom dricker jag gratis kaffe from now on, på ett av världens bästa stället. Mitt och Isabelles hak. Min arbetsplats. Wayne's coffée.

Igår infann jag mig i Svedens ridhus mest hela dagen. Filip har en dold talang som jag precis har hittat, och oj, den mannen kan tala med hästar. Jag är minst sagt imponerad. Jag stod med öppen mun och vrålglodde på en snygging in ridbyxor hela eftermiddagen, där han flög över hinder efter hinder lätt som en vind. Hade det funnis en lågstadieelev i ridhuset igår hade denna säkert vräkt ur sig nått i likhet med "har du ätit glosoppa eller?", för jag glodde och glodde och glodde, tills ögonen trillade ur och landade i sanden. För det första känner jag ingen mer pojk som delar morätter broderligt med hästar i stallet, och för det andra är Filips ridbyxor urläckra, haha. Och ja, visst har grabben talang. Jag, Lina Ulrika, har däremot ingen talang vad gäller skötsel av hästar. Jag nyser bara mest hela tiden. Jag var alltid avundsjuk som liten flicka, över att alla utom jag tog ridlektioner varje onsdag. När Filip lurade in mig i stallet och lät mig mocka bajs skrattade jag lite retligt för mig själv, med tanken "Haha, rätt åt er alla som var stolta hästtjejer, ni som fick mocka hästbajs i stallet varje onsdag medan jag löpte häck och sprang stafett i en gympasal, haha!" Jag har träningsvärk i min högerarm idag, för hästbajs är kind of tungt, och Filip vägrade hjälpa till, till en början. Trots latmaskfasoner från pojkarnas håll, en mycket mysig och uppskattad dag. Ridning kanske inte är så underskattat ändå. Det är för bövelen mysigt med frusna fingrar, hästlukt och ridhus. Jag erkänner: urmysigt.


Ett adjö kräver mod

Dagens horoskop säger att mitt lyckonummer är 1. (mitt lyckonummer har alltid varit 2, men plötsligt säger det 1, och det finns en mening med allt). En känsla säger mig att idioten som sitter och skriver horoskop har en baktanke med mitt nummer idag. 1. Ensam är stark. Lite så går tankebanorna idag. Ibland önskar jag att jag hade lyssnat bättre på vänners råd och tips, men varje gång jag erkänner det för dem påstår dem att "dina egna misstag är bra att uppleva". Det värsta är att jag inte lyssnar på tipsen efter första misstaget jag genomgår. Som om jag inte brunnit och blivit tillräckligt bränt kastar jag mig dumt nog ut igen. Jag fortsätter och hoppas att jag kan lita på min magkänsla, den som jag kunde lite på till fullo förut men som börjar svika mer och mer. När jag litar på min magkänsla och är o-observativ slutar det exakt lika som med Orups matlagning. Det vill säga illa och framkallar kräkreaktioner. Ingen klarar av att tugga och svälja, det går bara inte. Man får ge upp och hitta annan föda. Jag är ledsen om jag avslöjade detta i min blogg Carrobarro, men du kan inte laga mat för fem öre, och det måste du nog börja erkänna nu när vi strax lever 24/7 tillsammans. Jippie.

Det krävs ett otroligt mod för att säga hejdå. Adjö. Vi ses inte mer. Jag är off, klarar mig bättre själv, behöver inte dig. Människor som kommer in i ditt liv påverkar på ett eller annat sätt, men inte allas påverkan är värd att minnsa.  En del människor vandrar igenom ditt liv omärkbart och tyst. I samma takt som när de kom försvinner de sedan ifrån dig. När människor som inte påverkat har kommit till punkten då de försvinner bryr du dig inte. Du bryr dig så lite att du inte ens reagerar på att de försvann. Du saknar aldrig människor som lämnat dig oberörd och opåverkad. Du sitter inte och dricker ur din kaffekopp en söndagsmorgon när tanken slår dig att "oj vad jag saknar den där människan som jag inte fick ut ett dugg av". Sånt händer inte, med ganska stor säkerhet, och det är väl tur, för annars skulle du få sakna människor så gott som hela tiden. Jag har träffat många olika människor i mitt liv, det kan jag inte neka. Jag nekar inte heller att vissa har fastnat rejält och vissa har varit för mig osynliga. De m'nniskor som har berört är färre än de som bara gått förbi med vinden. Alla människor som har berört mig på något sätt har haft en stor betydelse i mitt liv. En del har varit väldigt nära vänner till mig, andra har varit okända främlingar med mycket klokt att uttala, de flesta har varit människor som alltid funnits i min omgivning och som plöstligt har fått visa vilka dem än. På riktigt.  En person ur den sistnämnda kategorin gjorde ett större intryck än många andra i alla andra katogorier. Denna eldsjäl brann (brinner?) för att få visa sitt rätta jag och på något sätt lyckades han att visa mig en del av sig själv, som många andra missat att se. Med många menar jag miljontals. Denna man har lärt mig mycket av det jag idag kan och vet, det är jag evigt tacksam för. Denna man har fått mig att känna mig både älskad och illa till mods. Inte lika tacksam. En vinterdag 2010 satt vi två på ett cafe och växlade tankar om livet och ideer om framtiden. Vi hade trevligt och även denna dag lärde han mig någonting. "Du ska sortera bort människor som ger dig negativ energi ur ditt liv". Jag kommer alltid ha just den meningen fastpräntad i mitt huvud, för det är det uttalandet som gör att jag säger hejdå och good bye idag. Alla människor som har gett stora intryck och berört mig är inte människor som bara ger positiv energi. Många människor som berör har förmågan att förminska sitt eget hjärta, och det märks även utåt, om man tar sig tid att titta efter. Det kan kännas sorligt men det är också helt sant. Det hjärta som brinner det brinner och blixtrar och slår, men hos honom blixtrar bara min besvikelse right now. Jag är besviken över att såpass kloka människor kan vara så pass okänsliga men det finns säkerligen en koppling mellan otrolig vetskap och okänslighet. Mitt liv är kanske stökigt, men jag börjar rensa upp. Rensa ur. Rensa bort. En människa som ger mindre positiv än negativ energi ryker nu med basta. Sorligt men sant. Jag känner att ett adjö kräver ett otroligt mod. Tack och lov att jag är en tuffing.

Gävle

Varje gång jag eller min vän Orup bestämmer oss för äventyr så slutar det också i äventyr. Gårdagens tur gick till Gävle, fråga mig inte varför. Väl framme i Gävle, mitt på nygatan, står jag undrar varför vi ens är i Gävle och vad vi ska göra i Gävle denna lördagskväll. Orup har inte heller ett vettigt svar på mina funderingar så jag kontaktar en avlägsen moster och styr kusten mot mina kusiners hus i ett rikt område i staden vi befinner oss i. Jag har två kusiner i Gävle, och innan jag visste ordet av var båda barnen i skolåldern. Det är förjävligt att tiden går så förbannat fort. Vi spenderade eftermiddagen hos mina avlägsna släktingar och efter en fin överläggning med Mandy styrde vi sedan kosan hemåt igen. Mot en favoritrestaurang där en romantisk middag skulle avrunda våran eftermiddag och påbörja våran kväll. Tzatziki i mitt hjärta, men nu måste jag googla "hur man slutar lukta vitlök på kortast möjliga tid" innan jag ens kan gå ut ur huset. Det borde finnas några superkurer, som det finns till alla andra bekymmer i världen. Om inte - illa. Illa om jag får spendera söndagskvällen ensam på grund utav att min andedräkt luktar vitlök, så att säga.

Jag avslutade kvällen hemma hos David, tillsammans med ett gäng tystlåtna damer och herrar som drack vin ur ölglas. Varken drycken eller sällskapet var den bästa kombinationen med mig, så jag slängde på singstar och sjöng ljudligt tillsammans med fröken löken som ligger brevid mig och snarkar right now. Fler och fler lämnade rummet ju längre och högre vi sjöng, så tillslut beslutade vi oss för att vi nog borde lämna huset istället. Innan jag gick slängde jag ur mig sanningen om att Caroline hade kört med handbromsen i, hela vägen från Hofors till Falun, några timmar tidigare. Skrattet bröt ut och Caroline gjorde ett tappert försök till att kontra. "Lina är nykterist. Och hon har glasögon". Skrattattack och magknip. Så slutade kvällen. Om en halvtimme förväntas jag stå vid ett skidspår och kolla på en skidtävling, (fast blicken egentligen bara kommer fastna på alla manliga rumpor i tajta skiddräkter), så nu ska jag skaka liv i min personliga chaffis. Tack för mig.

"Det är just det här jag har saknat utan dig"

Jag hade en ganska underhållande flygresa på 14 timmar, från New York till Arlanda. Tiden runtomkring flygresan var också underhållande. Jag började med att nästan missa bussen i New Jersey, och fick pussa barnen hejdå i farten. Illa. Noah ropade "Lina, hurry up, you have to get on the bus, hurry Lina, the bus is leaving, you'r always late Lina, get on the bus, hurry". Han fick en puss och blev nöjd, fastän han hade en ledsen liten pojke bakom sitt leende och sin oro att jag skulle missa bussen och därmed planet. Autumn grät och snyftade värre än någonsin. "Im gonna miss you, don't leave, I don't want you to leave, I'd like to go to Sweden with you, please don't leave Lina". Jag grät hela vägen in till NYC, och människor runtomkring mig frågade om jag behövde hjälp. "Stanna bussen och ta mig tillbaka, det skulle hjälpa, ditt pucko" tänkte jag för mig själv. Jag snyftade artigt fram ett "No thank you, I'm fine", men det syndes tydligt att jag inte var det minsta okej. Jag vinkade in en gul taxi väl framme på stationen och han tog snabbt order. Terminal seven, John F kennedy airport, please. "Yes mam". Efter en timme var jag framme på flygplatsen och jag fick vänta i fyra timmar innan jag ens kunde checka in mina väskor. Dessutom snodde taxichaffisen mitt världsfina genomskinliga paraply! Jävla skit. Jag var irriterad ända tills jag kom hem och hade glömt bort det. "Lina, se till att vara i tid på flygplatsen, kom inte försent" tjatade mamma, och ja, jag var den första att checka in mina två (tyvärr överviktiga) väskor. Jag boardade först också, med tanke på min tidiga ankomst. Påväg till Island, där jag mellanlandade, fick jag ett erbjudande av en engelsman att gå med i "tiotusen-meters-klubben". Oroa er inte, jag tackade artigt men bestämt nej till ett fint erbjudande av en fin affärsman i 25års åldern. Från Island till Sverige sov jag hela vägen. Precis när jag kliver ut ur flygplanet och möts av kungen och drottningens falska leende ringer pappa. "Välkommen hem min dotter". Han följde som anat mitt flyg på internet, och visste precis när jag landade, tio minuter försenad, på svensk mark. Jag var glad över att vara hemma och orolig över att Orup skulle ha glömt bort mig.

Sen kom hon. Orup. Mandy. Kvinnan. Myten. Legenden. Hon skiner alltid av liv liv liv. Hon är fri fri fri, har massor av tid. Det glädjer mig. Att hon sa "Lina, jag glömde bort vart jag ställde bilen" glädjer mig också. Hon är exakt samma tjej som när jag åkte. Vi letade efter bilen i cirkus en timme, innan vi hittade den, hundra miljoner meter ifrån den närmsta parkeringsplatsen, den parkeringplatsen som smarta människor skulle ha valt. Jag har aldrig sagt att hon är smart, och kommer förmodligen aldrig säga heller. Men jag gillar henne. Efter en lång biljakt märker hon att hennes bankkort inte fungerar i parkerigsautomaten, och vi kan inte betala fös oss, vilket betyder att vi är inspärrade på en av arlandas flygplatser. Love it. Vi letade igenom hela flygplatsen för att få lite hjälp, och Mandy var förbannad, fastän jag var den som borde tappat tålamodet med tanke på de senaste dygnets timmar av sömn. Någonting säger mig att Orup var så spänd över att träffa mig att hon inte heller sov de denaste dygnet. Jag har nog rätt, för det brukar jag ha när det gäller henne. Tillslut kom vi ut, och sen körde vi vilse på E4an. Som sagt, hon är inte den klokaste jag känner. När jag satt i bilen och nästintill inte visste vart jag skulle ta vägen, på grund utav lyckan, slog mig tanken: det är just det här jag har saknat när jag varit utan mandy. Kaos. Jag har saknat att någon tappar bort bilen på parkeringsplatsen och jag har saknat att någon inte tar reda på informationen om betalsätt innan hon parkerar. Jag har saknat att någon är lika virrig som jag själv, och dessutom kör fel på en jättestor och VÄLSKYLTAD europaväg. Orup, ingen höjer taket lika lätt som du.

Inatt satt jag hemma hos henne igen. Vi gjorde det jag gillar allra bäst: ingenting alls. Vi lät tiden passera, medan vi gjorde så gott som ingenting. Det är konstigt hur jag gillar att göra ingenting hemma hos henne, eftersom jag annars är väldigt rastlös. Tillsammans med Orup känns livet ganska lätt, fastän det är ett virrvarr och paniken smyger sig på. Efter några timmar av ingenting och en hög dos skratt kände vi att det var dags för förändring. "Ska jag klippa dig, och du klipper mig?" frågar hon. Jo, ja, men visst, kul, svarar jag mellan några rader i 'tusen och en natt' på singstar. Hon hämtar saxen. "Finns i mina drömmar, är det en frisörsax?, tusen och en natt" prat/sjunger jag. "Nej, men den är ganska bra" svarar hon. "Tror jag iallafall" tillägger hon och visar upp saxen som ser ut som en papperssax från en bokhandel. Runt midnatt en fredagskväll hugger vi tag i saxen i köket, och skrattar oss igenom en helt ny upplevelse - klippa hår på varandra utan den minsta kunskap inom ämnet. En halvtimme efter start sitter jag framför spegeln och beskådar min nya frisyr. En medellång page. Säkerligen lite knölig och skev, men med lite tillgjort knullrufs och hårskum ser man inte så noga vart det brister i kunskaperna. Jag är rätt nöjd, eller faktiskt riktigt nöjd. Det är precis dessa galenskaper jag har saknat när jag inte haf haft Orup vid min sida. Precis dessa idiotier. Nu ska vi hit the road för att välkomna Gävle i våra hjärtan. So long for now, mina vänner. Ovänner också. Puss.

"Människor som är nöjda har dålig fantasi"

En kär vän sa ganska nyligen till mig att "alla längtar någon annan stans", och med lite eftertanke tror jag att han har helt rätt när han uttrycker sig på det viset. Jag landade i Sverige för ungefär exakt två veckor sedan idag, efter ett halvår av besvikelser och helt totalt underbara upplevelser, men hopp om att jag visste vart jag var påväg. Jag visste nästan helt klart att måndagen skulle spenderas i skolan, och jag visste med ännu större säkerhet att jag hade den närmsta framtiden utstakad och klar. Idag, när jag sitter i min absolut bästa kompis rum på en gata i Falun, ser jag sanningen i vitögat - jag har ingen aning om vart jag är påväg längre. Jag kom aldrig till skolan den där måndagen i januari, nej. Jag låg i min tills-vidare-säng som är tills-vidare-placerad i min lillebrors sovrum och njöt utav en 40 gradig feber. En vecka. En hel jävla vecka. Sveriges vackra landskap var kallt, i klarspråk även kallat freezing, och min feberfrossa gjorde inte saken bättre. I många långa dagar sov sov sov jag, utan att reagera på att dagarna rullade på. Vips så var det fredag igen och jag var totalt lost i mitt eget liv. Alla mina mål med livet hade sakta men säkert tonat bort, och än har jag inte byggt upp dem igen.

Arbetslös och nästintill hemlös (igen) gör att jag svävar omkring i en orosdimma, fastän jag borde glädjas åt att vara hemma igen, runtomkring folk jag älskar och tillsammans med folk som jag har saknat. När jag tänker efter känner jag en ånger. Jag känner att två veckors semester i Sverige hade varit nog, för att lugna mina sakna-vener. Jag saknar Wolfsen's så jag spyr. Inte ordagrant, men nära. Jag har äldrig förut saknat människor på samma sätt som sedan jag åkte ifrån dem. Jag skulle kunna döda för en returbiljett till New York med nästa flyg. Ordagrant.

Förfrågan om blogginlägg

Förfrågan om att fortsätta bloggen även på svensk mark har kommit upp från många läsare. "Ge oss ett skratt i vintermörkret". Kära nån, är det folk som sitter och skrattar sig igenom min blogg, tänkte jag. Herregud, jag överger er inte, funderade jag sedan vidare. Jag ska fortsätta skriva, med garanti, men lovar inte att börja (fortsätta) redan idag. För att klara mig igenom livets små prövningar och för att grunda upp en ny framtidsplan behöver jag ett par tre dagar till, och det hoppas jag att ni ger mig, utan problem. Efter jobb och slit och tankar som snurrar värre än en hurricane i mitt huvud ska jag ge er det ni förtjänar - en humorfylld uppdatering om min första vecka på plats i Svea rike. Äventyret och galenskaperna började redan på Arlanda, och jag kan inte mer än le åt mina kommande inlägg. Mer om det inom kort. Keep it up, guyes! Ps. Sverige är freezing.

Hejdå Amerika

"Nu får du skynda dig att blogga, skriva ett sista inlägg från NJ, ja för sen måste du skynda dig till flygplatsen!" Det var de sista orden jag hörde komma ur Gry's mun som jag precis citerade. Det är mindre än en halvtimme kvar i New Jersey och min mage vänder sig snart ut och in. Jag skulle behöva någon vid min sida i denna stund, som sjöng en snutt ur kindsongs movie. "I know that you can do it, I know you push you thru it". Precis innan lunch idag började Autumn fälla krokodiltårar, (ärvda av sin mormor Margaret för den som undrade över varför hennes tårar är lika stora som kråkodiltårar) och snyftade fram något suddigt som fick Grytan att ursäkta sig med "Nej, nu klarar jag inte mer, jag börjar gråta, nu går jag och kissar istället". Jag började också snörvla, men gjorde ett tappert försök att dölja det inför barnen. "I dont want you to go home Lina". Vad svara jag på en sådan fras? Jag hittade inte orden och kastade upp skrutten i famnen istället. Im going to miss you, babe. Noah är en gnällspik och har varit de senaste dagarna. Det har även för honom gått upp att dagen är här. Gråt grin snörvel. Jag känner igen mig. Jag känner också på mig att denna dag kommer bli en dag som jag sent glömmer. Jag känner på mig att tårarna börjar falla på Grys tangentbord snart. Skorna på, väskorna redo, flygplats hej. Pappa, se till att vara hemma imorgon klockan två, för jag kommer på besök. Puss Sverige.

"Do your best, hold your head up high, one day you touch the sky"

Om 12 timmar lämnar jag och mina överviktiga väskor New Jersey. Om 15 timmar sitter jag i taxin som ska ta mig till John F. Kennedy flygplats. Kanske är det sista gången på väldigt länge som jag åker en klassisk gul NYC taxi. Om 17 timmar har mina väskor checkat in och om 18 timmar springer jag förmodligen som en virrir höna runt på en av världens största flygplatser, i hopp om att hitta gate 7. Om 19 timmar är det boarding och jag kommer säkerligen ha hittat min gate, precis i rättan tid. Om 20 timmar lyfter planet och om 30 timmar befinner jag och alla andra mellanlandare sig på Island. Om 34 timmar landar jag på arlanda i stockholm, och plockar utan större bekymmer ut mina väskor på ett rullande band strax därefter. Om det går smidigt genom trafiken sitter jag i min pappas kök inom 38 timmar och i mammas kök inom 40. Det är galet svårt att förstå att jag åter igen, om mindre än två dygn, står på svensk mark igen. Att jag har lämnat au-pair och NY bakom mig. Att jag siktar framåt och ser nya mål. För sex månader sedan trodde jag inte att jag var "tjejen som inte pallade mer", men idag känns det bra att säga "Jag vinner inte alltid, men jag förlorar aldrig". Att åka hem känns, trots sepatarionsångest, inte som något dåligt val i livet, tvärt om. Jag väljer mina krig och jag vill inte kriga för närheten till dem jag älskar längre. Baby, I'm done. I had my run. I'm coming back home. Nu ska jag klä av mig naken och packa ner mitt sista ombyte kläder, sen är jag redo att hit the road.

Innan jag somnar den sista natten i NJ vill jag påminna min kära vän Orup om tiden. 11.40, för i helvete. Inte en minut senare. För att försäkra mig själv och min familj om att jag faktiskt tar mig hem: Fredag Mandy, fredag! Glöm inte att hämta mig på flygplatsen, snälla rara. Jag pallar inte att gå hem, efter 14 timmar på ett flyg. Glöm inte heller knäckebrödet som du har lovat. För er andra, som är intresserade av min överlevnad och status - på lufthansas hemsida kan man följa mitt flyg, in i minsta detalj. Vilken tid vi lyfte, vilken hastighet vi rusar fram i, hur lång förseningen kan tänka sig bli, om bagaget är på ingång i väntsalarna och vart i världen jag befinner mig just den sekunden. Dagens teknig, oh my god. Jag är lika säker som jorden är rund att min pappa redan signat up sitt eget konto för att även komma åt extrainformationen, så som om vilken mat som serveras och vilka filmer passagerarna får välja bland. Det är min pappa, upp i dagen. Rätta mig om jag har fel.


Tänk om jag hade vetat det jag vet idag

Väskan är packad och jag jobbar på övervikten. Ja mamma, jag har äntligen slängt mina ljusblå (trasiga, ihopsydda, numera resårlösa) pyjamasbyxor. Nej Maria, har jag inte vikt mina trosor, även om jag vet att det skulle spara på plats och på ditt humör. När du läser detta kommer det sprida sig ett leende i ditt ansikte, och jag hör dig inombords sucka samtidigt. Du suckar för att jag är som jag är, men leendet grundar också i vem jag är. En värdelös väskpackare, trost det sin charm. Hade du varit här hade du packat om min väska och slängt mina bodylotions (som jag mot dina tydliga teorier om att "body betyder kropp, inte ansikte", använder i ansiktet!) och helt plöstligt haft plats för de sista små klädesplaggen som jag nu mot min vilja kommer få lov att klä på mig, för att över huvud taget ta mig igenom tullen utan att betala övervikt. Jag hoppas att man som person inte kan ha övervikt, både med tanke på amerikanernas förhållande till övervikt och min egen situation som jag anser vara myckt smart och en aning svettig - jag måste bära fyra par trosor, fyra linnen, två tröjor, tre par strumpor, två jeans och ett par mjukisbyxor, (eftersom väskan redan är för liten och för tung) så som packningen ser ut just nu. Det skulle kunna funka, men jag lovar inget.

Imorgon infaller min näst sista dag i USA. Det är med blandade känslor som torsdagen som inkluderar avresa smyger sig på. Väskorna är way to heavy, taxin till flygplatsen är way to expensive, och jag är way to emotional. Noah hulkade för några dagar sedan fram "You can't leave me Lina, I love you, so you can't leave me", när jag väckte honom. Autumn slängde precis ur sig "I'd like to go to Sweden" och jag antog att hon inte förstor vad hon sa, för treåringar är inte jättekloka har jag med tiden lärt mig. "Mum, I'd like to go to Sweden with Lina on thursday", berättade hon för sin mamma när hon klev innanför dörren idag. Jag förstod att hon förstod. Om mindre än två dagar åker jag. Gone. "Why are you leaving, Lina?" Det är svårt att förklara för en treåring att man inte vill stanna kvar och kramas för all framtid. Det är säkert svårt för en treåring att förstå orden "jag måste åka hem till min familj" också. För henne är jag en familjemedlem, och det värsta är att jag känner samma sak för henne. Konversationen slutade i mina ögon sorligt. "I'd like to go to your family, Lina". Snyftningarna kunde inte hejdas. Hon tyr sig till mig som min egen, och sådana band är svåra att bryta utan vidare. Jag vet att det kommer svida när jag inser att framtiden inte blir som nutiden är. Att hon inte längre kryper upp i min famn och sätter sig tillrätta när vi kollar på tv. Att ingen längre kommer ropa "Lina Ulriki Wolfsen" genom hela huset. Att hon inte slänger sig i mina armar efter en dag på dagis. Att hon inte längre säger "Good night, have a great evening young lady" när jag försvinner iväg till cafeet i skymningen. Jag kommer i framtiden sakna dessa ungar på samma sätt som jag saknar min egen familj för tillfället. Det gör ont och gör det lite svårt att leva. Jag är glad över att ha mycket att leva för, när jag väl landar där jag hör hemma, och inser sanningen. Jag ska leva utan dem. Sanningen är hård, som om gjuten i betong.


Bruden med stil

Redan innan jag träffade Gry visste jag att hon var that kind of girl som i brist på rädsla stoltserar hem från cafeet med både namn och nummer till ashäftiga amerikaner. Idag har jag det bevisat. Cafe eclectic tog henne med storm på samma sätt som det tog mig med storm, och därför spenderade vi ännu en kväll där. Söndagskvällen. På cafeet spejar Grytan tappert efter nya vänner, och har mycket bestämt sagt att amerikanska vänner ska komma i första hand, för att så fort som möjligt tappa den svenska accenten i det engelska språket. Hon lyckas på alla sätt och vis och idag seglade hon fram över golvet och slängde ur sig något i likhet med "Hej, jag är ny i landet, detta kommer låta wierd men jag tycker du har häftig stil. Jag har pojkvän back men inga vänner här, har du facebook?" Gry är min idol för ungefär en minut senare triumferade hon ut genom dörren, viftandes på ett papper med kontaktinformation. Score. Det är sånt som hon (tydligen) vågar göra som jag alltid säger "självklart" åt, men aldrig genomför. På stadig mark i Svea rike ska jag börja följa magkänslan igen. Den felar aldrig.

För att återgå till rubriken "Bruden med stil" vill jag meddela att det inte bara finns brudar med stil, utan även grabbar. Män. Cowboys. Igår träffade jag och 'mrs skånsk' en snygg-snygg-snygging, där vi vandrade sådär allmänt coola genom time square. En (antagligen) mycket varmblodig cowboy greppade snabbt båda våra händer, placerade på hans egna stjärt och sa med ett leende "enjoy". Gry är fin och försiktig och har dessutom Filip, medan jag själv tog ett rejält grepp och tänkte "är man singel så är man". Cowboyen tog det på fel sätt och lirkade upp sin fot mellan mina ben. Roligt snubbe med sjuk humor. Av honom borde världen ha fler. Really. Jag skrattade så att tårarna sprutade. (Under cowboybilden bjuder jag även på fåtal bilder från gårdagens bravader!)














New Jerseys stolthet intar manhattan

Denna lördag spenderades i NYC (New York city), med ett mycket gott men udda sällskap. Grytan och Chip var självklart representanterna ifrån vårat älskade Jersey, medan Maria och Stina visade vad New York state hade att komma med. En hel del finns att hämta där, det kan ni slå er i backen på. Vilka brudar. När jag vandrade runt på manhattan i 14 grader plus, solsken, och med världens bästa sällskap hack i häl (eftersom jag alltid pinnar på genom avenyerna kvickast) slog mig tanken - det är min sista helg i USA (för denna gång, tack och hej). Om några dagar flyger jag hem till Sverige och det kommer inte hända igen att vi fem går tillsammans över time sqquare, i samma förhållanden som idag. Förmodligen kommer jag träffa dem alla igen, men förmodligen kommer vi inte varndra över manhattan nästa gång. Förmodligen kommer heller inte alla fem närvara nästa gång. Jag har hört att man får dåligt med tid och prioriterar annat änm sig själv när man blir gammal, och det gör mig orolig. Det var med blandade känslor och en hel del tårar jag idag vinkade hejdå till en tjej från smålands sköna land, som under detta år kommit att betyda väldigt mycket för mig, och helt enkelt satt sina spår. Tårarna avslöjade att spåren sitter alldeles för djupt i hjärta och skäl. Herre min gud så jag kommer sakna fröken Gandskog! (Jag mår illa när jag tänker på det, usch och fy!)

Grytan upplevde sin första lördag i New York. Jag min sista. Detta skulle firas. Eftersom min absolut nyaste vän, Gry, är ett filmfreak och en aning galen valde hon på eget bevåg kvällens restaurang. Planet Hollywood. Att jag lät henne välja är inget jag ångrar. På planet hollywood fanns den äkta rekvisitan och kläderna från många och oförglömliga filmer och skådeslepare. Att vi satt brevid rekvisitn från titanic-inspelningen kan inte ha varit en slump, nejnej. En favoritfilm ända sedan jag faktiskt tjyvtittade på den som 10 åring hemma hos en barndomskompis, trots mammas förbud mot "sådana läskiga filmer som titanic!". (Förlåt mamma. Den enda förklaringen är "ung och dum". Du får vara glad över att jag inte var ung och dum nog att tjyvdricka alkohol eller rökta cigg genom min uppväxt istället. Nej du ska nog vara väldigt glad att det bara handlade om en tjyvtittad film, om jag tänker efter!) Efter lite (väldigt väldigt väldigt lite från min sida!) shopping och många vandrade avenyer visade de vanliga "dags-att-åka-hem-tecknet" sig - fötterna värkte och skrattattackerna gick inte längre att hejda.

På vägen hem i bussen fick jag och Gry en tillsägelse av damen bakom att "lower our voices" och plötsligt tänker man "Vad hände, vart i processen gick det helt fel med oss, varför är inte vi två svenska flickor tillbakadragna och tysta så som man sägs vara?" Eftersom en ung och klok man jag känner har lärt mig inse och acceptera mina brister (så som att prata en hel del mer än jag behöver och på tok för högt) tog jag åt mig kritiken och gjorde det jag blev tillsagt. Talade med lågmäld röst i en kvart, tills bussen svängde in vid våran busstopp. Under vår två minuter långa promenad mellan bussen och huset upptäcker jag att husnyckel ligger i fel jacka och att vi är utelåsta, mitt i natten. Den enda gången någonsin som Brad har sagt åt mig att han lägger sig tidigt för att sova ut, den gången glömmer jag nycklarna och får fasa för att ringa och väcka honom för att över huvud taget komma in i huset. I två långa minuter grubblade jag och Grytan över olika lösningar, (ringa och väcka Brad på hans telefon, ringa Natalie istället, bryta oss in, ringa på dörrrklockan) och kom fram till att inbrott i vårat eget hus inte hade varit ett smart drag och att lösningen fanns i telefonsamtalet till familjen som låg och sov inne i huset.Jg skämdes (eller visste att jag inom kort skulle få göra det iallafall) och hoppades innerligt att någon skulle sitta vaken i tv-soffan när vi kom hem. "Snälla Brad, sov inte. Snälla var vaken. Snälla, säg att du har inte somnat än". Mycket riktigt går önskan i uppfyllelse om man verkligen förtjänar det, för genom fönstret på dörren ser jag Brad sitta i soffan framför TV'n. Lättad men fortfarande med skamsel över att ha glömt nycklarna hemmaknackar jag lite försiktigt på dörren. Brad lunkar dit, tittar på mig med en underlig och lite finurlig blick och vistar ohörbart genom rutan "Lina, det är redan upplåst". Sen skrattar han. I die. Den lilla pinsamma stunden hade kunna skippats och jag hade inte ens behövt erkännt min slarvighet för honom om jag hade varit lite mer uppmärksam på att dörren inte ens var låst när jag knackade på för dörröppning i brist på minne. What a day. Wow.  


Ett varmt välkomnande

Grytan har varit i New Jersey i mindre än ett dygn och jag gillar henne redan skarpt! En mysig tjej med världens bästa skånska dialekt (Jag kan inte få nog av den, jag älskar när hon pratar, åh vad jag önskar att jag också pratade skånska!) Barnen avgudar henne redan, och jag antar att det är ett bra betyg. Om det inte hade varit för deras skull hade jag varit lite avundsjuk när de ropar "We want Gry to help us" varenda minut, men jag är mer glad över att de fastnat så snabbt för henne. Mina älskade ungars kommande år blir lyckat, det känner jag på mig. Grytan är en tjej som lyckas. Igår välkomnade vi henne med sväng till glassbaren med hemgjord glass, och det är uppskattat. Idag säger vi hejdå till mig med en middag på min favoritrestaurang "On the border". Om man ska äta mat i USA någon gång i framtiden rekomenderar jag den restaurangkedjan mycket starkt - alla mexicanska rätter du kan tänka dig, sen salsa och guacamole på det. Just can get enough.

Så fort Grytan (the pot) är klar uppe i duschen (som jag förövrigt pillade sönder idag) ska vi ut och göra Montclair osäkert. Osäkert kommer det garanterat bli på många håll, för Gry ska för första gången i sitt liv köra en automatväxlad bil. Nämnde jag är bilen har åtta platser och är hundra meter lång? Nej nu överdrev jag. Den är inte hundra meter, men det är inte långt ifrån. Efter en terrifying biltur ska jag ta med henne till USAs (kanske också världens!) bästa cafe - Eclectic. Jag är avis på henne som kan njuta av det i 12 månader framöver. Alla i skåne verkar väldigt sega i sina moves, för jag har väntat på att en snygging ska komma ner från övervåningen snart, i över en timme nu. Hm. Jag vet inte alls vad hon underhåller sig med, eftersom att vattnet i duschen rann maximum en kvart. Har man ett trollrufs till hår tar de kanske 45 minuter som minimumgräns, vad vet jag. Grytan, kom ner nu, jag längtar efter dig! Puss.

Innan jag går vill jag berätta om Sabina Kratschmers välkommen-hem-Lina-fest. Den 30e januari, med tanke på mitt jetlag första helgen, kommer den äga rum. Eftersom jag är så gott som boendelös (om jag inte räknar med mamma och pappa som alltid räddar en dotter) när jag landar i Sverige om 6 dagar kommer min välkommenhem-fest hålla hus i Bojsenburg, i hennes lägenhet. Tummen upp för att hennes storebror också planerat in en mycket mysig middag strax innan. Tack Gabriel K.

Love love love love love










Packa pappas kappsäck

Det är inte varje dag man packar väskan. Eftersom att det händer mig så sällan känns det väldigt ovant, och man packar om och om och om igen i förhoppnings om att bli van och få det perfekt tillslut. Att plocka ihop hela sitt liv i två resväskor på vardera 23 kilo är inget klenisar borde ge sig in på. Man kan definitivs inte vara klen i musklerna om man tar rutten mellan New York - Sverige. Efter 6 månader i NY växer packningen på någon underligt vis. Den växer mer än man hade räknat med från början, även om man faktiskt hade räknat med en gigantisk ökning. Gigantisk är ingenting jämfört mot vad jag precis har tryck ihop i mitt bagage. Om jag hade varit en klenis skulle jag inte ens ha klarat att dra igen dragkedjan på min väska denna förmiddag. (Det är tur att jag har lagt på mig lite kilon sen jag kom, för tyngden behövdes för att platta till väskan idag, må ni tro!) Om man är en klenis ska man också passa sig för att vara i närheten när jag öppnar väskan i Svea rike nästa vecka. Det kommer bli en stor explosion (som min lillebror kommer jubla över när han upptäcker att halva väskan innehåller en stor del av hans nya fjortis-garderob). 7 dagar minus två timmar. The queen of poop kan nu börja en final countdown, på riktigt. 

Imorgon när jag vaknar har jag sovit den sista natten i mitt nuvarande rum. Strax efter att jag vaknat ska jag överlåta babysittar-rummet på fjärde våningen till en dam som jag hardly know, men som ger mig uppfattningen av älskvärd brud. Grytan. Jag hoppas att hennes jetlag har gett med sig och att New York-tiden har lagt sig tillrätta i kroppen, för imorgon börjar allvaret. Bajsblöjor (lukten, stanken, gaah!), tidiga morgonar och kaffedrickande. I världens bästa stad. Hon fattar inte hur lycklig hon är över att ha manhattan 15 minuter ifrpn sitt hus. Hon fattar inte heller hur lycklig hon är över att ha hamnat hos Wolfsens. Än. Det kommer klarna inom kort, dem gör ett snabbt intryck av trygghet och värme. Jag önskar att jag kunde beskriva för er hur underbar denna familj är, och hur mycket jag kommer sakna dem när avresan tar vid, men med ord är det ganska svårt att få det rätt coh slätt. Alla ord jag känner till låter tafatta och kalla i deras sammanhang, och The Wolfsen family förtjänar mer än så. För att tala klarspråk - jag älskar dem på samma sätt som jag älskar min egen familj. För mycket. Som om de inte var nog med fem bröder har jag nu också fått en lillasyster och en lillebror. När jag kommer hem finns dem på andra sidan jorden, och det kommer med all säkerhet att vara något som tynger mig. Att jag alltid är välkommen tillbaka är en trygghet och hjälper mig att känna mod. För att vara ärligt, coh det ska man, så är jag livrädd. Rädd till livet för att åter igen behöva sakna människor som har satt djupa spår i mitt hjärta. Jag vet att jag kommer sakna många vackra själar i US and A på samma sätt som jag har saknar mina nära och kära back in sweden det senaste halvåret. Känslan av saknad är förjävlig. Trots rädslan och tvivlet känns mitt val rätt. I do not belong here. Jag har drömmar som inte passar in i livet jag levt de senaste halvåret, och jag kan inte göra mycket åt saken, fastän jag gärna vill. När jag kommer hem kan jag sluta drömma och börja agera. Leva.

Om

Min profilbild

RSS 2.0