I really did. But now I can start to make it better. Jag sitter med en kopp kaffe i handen i min lillebrors rum i staden där jag växte upp och skriver en uppdatering i min blogg, bara för att lugna min pappas ivriga läsa-blogg-nerver. (Snart ska jag börja blogga på allvar igen, men min egen älskade dator är på lagning nu, efter mina oväntade virusattacker och porrinvasioner). Två veckor av tumult och förvirring har passerat och precis som alltid kommer lugnet efter stormen. Jag skulle vilja kalla det minst sagt lägligt, för förvirringen och ovissheten var ingenting jag höll varmt om hjärtat. Inte alls. Struktur är min livsstil, även om spontaniteten ibland överväger och försummar strukturen för ett ögonblick. Imorgon ska jag på fyra olika lägenhetsvisningar och hoppas på att någon av dem håller måtten. Jag är smått förvånad över vetskapen av att jag snart äger 88 kvadratmeter i centrala Falu stad. Samtidigt känns det bra. Som ett steg fram i livet. Samboavtal, hej. Jag kan inte lova att jag sitter kvar i Falun om ett halvår eller ens i vår, men jag gör mitt bästa för att inte hamna i rastlösheten som framkallar flyttpaniken. Falun är fint och jag gillar mitt umgänge (a lot!) där jag befinner mig i livet just nu. Jag har precis tagit mig an en hel del anställningsintervjuer och inom kort delar jag ut 10% rabatt till nära och kära som besöker favoritfiket kupolen. Galet och ännu mer galet. Samtidigt tryggt. Snart rullar pengarna in och dessutom dricker jag gratis kaffe from now on, på ett av världens bästa stället. Mitt och Isabelles hak. Min arbetsplats. Wayne's coffée.

Igår infann jag mig i Svedens ridhus mest hela dagen. Filip har en dold talang som jag precis har hittat, och oj, den mannen kan tala med hästar. Jag är minst sagt imponerad. Jag stod med öppen mun och vrålglodde på en snygging in ridbyxor hela eftermiddagen, där han flög över hinder efter hinder lätt som en vind. Hade det funnis en lågstadieelev i ridhuset igår hade denna säkert vräkt ur sig nått i likhet med "har du ätit glosoppa eller?", för jag glodde och glodde och glodde, tills ögonen trillade ur och landade i sanden. För det första känner jag ingen mer pojk som delar morätter broderligt med hästar i stallet, och för det andra är Filips ridbyxor urläckra, haha. Och ja, visst har grabben talang. Jag, Lina Ulrika, har däremot ingen talang vad gäller skötsel av hästar. Jag nyser bara mest hela tiden. Jag var alltid avundsjuk som liten flicka, över att alla utom jag tog ridlektioner varje onsdag. När Filip lurade in mig i stallet och lät mig mocka bajs skrattade jag lite retligt för mig själv, med tanken "Haha, rätt åt er alla som var stolta hästtjejer, ni som fick mocka hästbajs i stallet varje onsdag medan jag löpte häck och sprang stafett i en gympasal, haha!" Jag har träningsvärk i min högerarm idag, för hästbajs är kind of tungt, och Filip vägrade hjälpa till, till en början. Trots latmaskfasoner från pojkarnas håll, en mycket mysig och uppskattad dag. Ridning kanske inte är så underskattat ändå. Det är för bövelen mysigt med frusna fingrar, hästlukt och ridhus. Jag erkänner: urmysigt.

Om 12 timmar lämnar jag och mina överviktiga väskor New Jersey. Om 15 timmar sitter jag i taxin som ska ta mig till John F. Kennedy flygplats. Kanske är det sista gången på väldigt länge som jag åker en klassisk gul NYC taxi. Om 17 timmar har mina väskor checkat in och om 18 timmar springer jag förmodligen som en virrir höna runt på en av världens största flygplatser, i hopp om att hitta gate 7. Om 19 timmar är det boarding och jag kommer säkerligen ha hittat min gate, precis i rättan tid. Om 20 timmar lyfter planet och om 30 timmar befinner jag och alla andra mellanlandare sig på Island. Om 34 timmar landar jag på arlanda i stockholm, och plockar utan större bekymmer ut mina väskor på ett rullande band strax därefter. Om det går smidigt genom trafiken sitter jag i min pappas kök inom 38 timmar och i mammas kök inom 40. Det är galet svårt att förstå att jag åter igen, om mindre än två dygn, står på svensk mark igen. Att jag har lämnat au-pair och NY bakom mig. Att jag siktar framåt och ser nya mål. För sex månader sedan trodde jag inte att jag var "tjejen som inte pallade mer", men idag känns det bra att säga "Jag vinner inte alltid, men jag förlorar aldrig". Att åka hem känns, trots sepatarionsångest, inte som något dåligt val i livet, tvärt om. Jag väljer mina krig och jag vill inte kriga för närheten till dem jag älskar längre. Baby, I'm done. I had my run. I'm coming back home. Nu ska jag klä av mig naken och packa ner mitt sista ombyte kläder, sen är jag redo att hit the road.

Innan jag somnar den sista natten i NJ vill jag påminna min kära vän Orup om tiden. 11.40, för i helvete. Inte en minut senare. För att försäkra mig själv och min familj om att jag faktiskt tar mig hem: Fredag Mandy, fredag! Glöm inte att hämta mig på flygplatsen, snälla rara. Jag pallar inte att gå hem, efter 14 timmar på ett flyg. Glöm inte heller knäckebrödet som du har lovat. För er andra, som är intresserade av min överlevnad och status - på lufthansas hemsida kan man följa mitt flyg, in i minsta detalj. Vilken tid vi lyfte, vilken hastighet vi rusar fram i, hur lång förseningen kan tänka sig bli, om bagaget är på ingång i väntsalarna och vart i världen jag befinner mig just den sekunden. Dagens teknig, oh my god. Jag är lika säker som jorden är rund att min pappa redan signat up sitt eget konto för att även komma åt extrainformationen, så som om vilken mat som serveras och vilka filmer passagerarna får välja bland. Det är min pappa, upp i dagen. Rätta mig om jag har fel.

Väskan är packad och jag jobbar på övervikten. Ja mamma, jag har äntligen slängt mina ljusblå (trasiga, ihopsydda, numera resårlösa) pyjamasbyxor. Nej Maria, har jag inte vikt mina trosor, även om jag vet att det skulle spara på plats och på ditt humör. När du läser detta kommer det sprida sig ett leende i ditt ansikte, och jag hör dig inombords sucka samtidigt. Du suckar för att jag är som jag är, men leendet grundar också i vem jag är. En värdelös väskpackare, trost det sin charm. Hade du varit här hade du packat om min väska och slängt mina bodylotions (som jag mot dina tydliga teorier om att "body betyder kropp, inte ansikte", använder i ansiktet!) och helt plöstligt haft plats för de sista små klädesplaggen som jag nu mot min vilja kommer få lov att klä på mig, för att över huvud taget ta mig igenom tullen utan att betala övervikt. Jag hoppas att man som person inte kan ha övervikt, både med tanke på amerikanernas förhållande till övervikt och min egen situation som jag anser vara myckt smart och en aning svettig - jag måste bära fyra par trosor, fyra linnen, två tröjor, tre par strumpor, två jeans och ett par mjukisbyxor, (eftersom väskan redan är för liten och för tung) så som packningen ser ut just nu. Det skulle kunna funka, men jag lovar inget.

Imorgon infaller min näst sista dag i USA. Det är med blandade känslor som torsdagen som inkluderar avresa smyger sig på. Väskorna är way to heavy, taxin till flygplatsen är way to expensive, och jag är way to emotional. Noah hulkade för några dagar sedan fram "You can't leave me Lina, I love you, so you can't leave me", när jag väckte honom. Autumn slängde precis ur sig "I'd like to go to Sweden" och jag antog att hon inte förstor vad hon sa, för treåringar är inte jättekloka har jag med tiden lärt mig. "Mum, I'd like to go to Sweden with Lina on thursday", berättade hon för sin mamma när hon klev innanför dörren idag. Jag förstod att hon förstod. Om mindre än två dagar åker jag. Gone. "Why are you leaving, Lina?" Det är svårt att förklara för en treåring att man inte vill stanna kvar och kramas för all framtid. Det är säkert svårt för en treåring att förstå orden "jag måste åka hem till min familj" också. För henne är jag en familjemedlem, och det värsta är att jag känner samma sak för henne. Konversationen slutade i mina ögon sorligt. "I'd like to go to your family, Lina". Snyftningarna kunde inte hejdas. Hon tyr sig till mig som min egen, och sådana band är svåra att bryta utan vidare. Jag vet att det kommer svida när jag inser att framtiden inte blir som nutiden är. Att hon inte längre kryper upp i min famn och sätter sig tillrätta när vi kollar på tv. Att ingen längre kommer ropa "Lina Ulriki Wolfsen" genom hela huset. Att hon inte slänger sig i mina armar efter en dag på dagis. Att hon inte längre säger "Good night, have a great evening young lady" när jag försvinner iväg till cafeet i skymningen. Jag kommer i framtiden sakna dessa ungar på samma sätt som jag saknar min egen familj för tillfället. Det gör ont och gör det lite svårt att leva. Jag är glad över att ha mycket att leva för, när jag väl landar där jag hör hemma, och inser sanningen. Jag ska leva utan dem. Sanningen är hård, som om gjuten i betong.

Denna lördag spenderades i NYC (New York city), med ett mycket gott men udda sällskap. Grytan och Chip var självklart representanterna ifrån vårat älskade Jersey, medan Maria och Stina visade vad New York state hade att komma med. En hel del finns att hämta där, det kan ni slå er i backen på. Vilka brudar. När jag vandrade runt på manhattan i 14 grader plus, solsken, och med världens bästa sällskap hack i häl (eftersom jag alltid pinnar på genom avenyerna kvickast) slog mig tanken - det är min sista helg i USA (för denna gång, tack och hej). Om några dagar flyger jag hem till Sverige och det kommer inte hända igen att vi fem går tillsammans över time sqquare, i samma förhållanden som idag. Förmodligen kommer jag träffa dem alla igen, men förmodligen kommer vi inte varndra över manhattan nästa gång. Förmodligen kommer heller inte alla fem närvara nästa gång. Jag har hört att man får dåligt med tid och prioriterar annat änm sig själv när man blir gammal, och det gör mig orolig. Det var med blandade känslor och en hel del tårar jag idag vinkade hejdå till en tjej från smålands sköna land, som under detta år kommit att betyda väldigt mycket för mig, och helt enkelt satt sina spår. Tårarna avslöjade att spåren sitter alldeles för djupt i hjärta och skäl. Herre min gud så jag kommer sakna fröken Gandskog! (Jag mår illa när jag tänker på det, usch och fy!)

Grytan upplevde sin första lördag i New York. Jag min sista. Detta skulle firas. Eftersom min absolut nyaste vän, Gry, är ett filmfreak och en aning galen valde hon på eget bevåg kvällens restaurang. Planet Hollywood. Att jag lät henne välja är inget jag ångrar. På planet hollywood fanns den äkta rekvisitan och kläderna från många och oförglömliga filmer och skådeslepare. Att vi satt brevid rekvisitn från titanic-inspelningen kan inte ha varit en slump, nejnej. En favoritfilm ända sedan jag faktiskt tjyvtittade på den som 10 åring hemma hos en barndomskompis, trots mammas förbud mot "sådana läskiga filmer som titanic!". (Förlåt mamma. Den enda förklaringen är "ung och dum". Du får vara glad över att jag inte var ung och dum nog att tjyvdricka alkohol eller rökta cigg genom min uppväxt istället. Nej du ska nog vara väldigt glad att det bara handlade om en tjyvtittad film, om jag tänker efter!) Efter lite (väldigt väldigt väldigt lite från min sida!) shopping och många vandrade avenyer visade de vanliga "dags-att-åka-hem-tecknet" sig - fötterna värkte och skrattattackerna gick inte längre att hejda.

På vägen hem i bussen fick jag och Gry en tillsägelse av damen bakom att "lower our voices" och plötsligt tänker man "Vad hände, vart i processen gick det helt fel med oss, varför är inte vi två svenska flickor tillbakadragna och tysta så som man sägs vara?" Eftersom en ung och klok man jag känner har lärt mig inse och acceptera mina brister (så som att prata en hel del mer än jag behöver och på tok för högt) tog jag åt mig kritiken och gjorde det jag blev tillsagt. Talade med lågmäld röst i en kvart, tills bussen svängde in vid våran busstopp. Under vår två minuter långa promenad mellan bussen och huset upptäcker jag att husnyckel ligger i fel jacka och att vi är utelåsta, mitt i natten. Den enda gången någonsin som Brad har sagt åt mig att han lägger sig tidigt för att sova ut, den gången glömmer jag nycklarna och får fasa för att ringa och väcka honom för att över huvud taget komma in i huset. I två långa minuter grubblade jag och Grytan över olika lösningar, (ringa och väcka Brad på hans telefon, ringa Natalie istället, bryta oss in, ringa på dörrrklockan) och kom fram till att inbrott i vårat eget hus inte hade varit ett smart drag och att lösningen fanns i telefonsamtalet till familjen som låg och sov inne i huset.Jg skämdes (eller visste att jag inom kort skulle få göra det iallafall) och hoppades innerligt att någon skulle sitta vaken i tv-soffan när vi kom hem. "Snälla Brad, sov inte. Snälla var vaken. Snälla, säg att du har inte somnat än". Mycket riktigt går önskan i uppfyllelse om man verkligen förtjänar det, för genom fönstret på dörren ser jag Brad sitta i soffan framför TV'n. Lättad men fortfarande med skamsel över att ha glömt nycklarna hemmaknackar jag lite försiktigt på dörren. Brad lunkar dit, tittar på mig med en underlig och lite finurlig blick och vistar ohörbart genom rutan "Lina, det är redan upplåst". Sen skrattar han. I die. Den lilla pinsamma stunden hade kunna skippats och jag hade inte ens behövt erkännt min slarvighet för honom om jag hade varit lite mer uppmärksam på att dörren inte ens var låst när jag knackade på för dörröppning i brist på minne. What a day. Wow.  

Autumns potträning går inte riktigt som planerat (inte alls faktiskt, haha!) och jag ska gladeligen lämna över min plats som bajs-coach till Gry Nordström på torsdag. Hon är säkerligen glad över att ha förstärkning de första dagarna. Om hon/du vid denna tid på dygnet har landat i New York vill jag som erfaren USA-bo ge henne/dig ett par tips. 1. Bry dig inte om gubben i tullen, som är förbannat otrevlig och bitter. Det är så dem säger välkommen till New York, men det får du ta. Du kommer hitta amerikaner som har dåliga sidor, (vilket inkluderar tull-mannen och michael i kontaktlistan på din blivande telefon) och också amerikaner med underbara sidor (som jag ska presentera för dig inom kort!) 2. Skyll alltid på att du är ifrån Sverige om du hamnar i trubbel, det har funkat väldigt bra än så länge och håller nog ett tag till. (Amerikanerna tror att svenskar är totalt blåsta och inte vet hur man bygger hus och därför bor i ishotell istället. De tror också att vi pratar tyska som modersmål och att sverige gränsar till ryssland och spanien. Tillägg på det att halva våran befolkning inte överlever vintern på grund utav svält och kyla också. Hur fan tror de vi lever egentligen? Noll koll. Ingen match att övertala polisen att "du inte visste bättre för att du kommer från Sverige", så att säga). 3. Njut av NY de första dagarna- sug in staden, ljuset, känslan, kylan och upplevelsen. Att se NYC för första gången i ditt liv kommer förmodligen vara det bästa du kommer få uppleva detta år. Enjoy.

Som jag nämnde, pottytraining över styr. Jag försöker och försöker och försöker men kan inte ärligt säga att fröken löken ens anstränger sig lite. Inte ens en liten gnutta. Jag sätter henne framför tvn och "I can go potty" rullar. Timmen efter filmen fungerat min teori, men strax därefter är det vi lärt oss borta med vinden. Det enda som inte är helt totalt borta är bajs-låten som går på repete i mitt huvud och därmed även stämbanden. "If it's time to potty, how will you know? If you feel like a push or a sqeeze - just below your belly just above your knees - it's your bodys way to let you know - it's time to go". Jag hoppas med hela mitt hjärta att fröken löken tar till sig av denna sång, och det med basta. Med dessa ord säger jag godnatt till världen och välkommen till Grytan "bajscoach" Nordström. Xoxo

Han är i mitten av sin skilsmässa, och den gyllne regeln har alltid varit "så länge han inte är gift behöver inget hindra dig". Jag vet inte riktigt var gränsen går, men jag känner på mig att det är på snudd olagligt att fika med mr married, även om det bara var en fika och kanske blir morgondagens lunch ("I cancel if you try to kiss me"), och han dessutom är väldigt ointressant utöver detta. Hm. Och ja, som ni ser, jag fördriver sista tiden i USA så sämstar tänkbara sätt, som ni ser. Med ointressanta människor, på ointressanta platser. Starbucks is totally fine, men tacka vet jag Waynes in Sweden. Längtar.

Idag åkte papa Stephen and grandma Ada hem till Californien. De senaste tre veckorna har inneburit lyx av alla dess slag, och en hel del kaffe. Varje dag faktiskt. Ada är ett big fan of starbucks, and so am I. Dagarna med dessa undebara två själar har varit overwelming. "Im glad that the Wolfsens got known you, your adorable Lina". Jag nickade och log. Ada and Stephen är the best. Hela denna familj är otrolig, och har en plats i mitt hjärta som aldrig kommer kunna ersättas. The Wolfsen är my second family, and its straight from the heart.

Idag hämtade jag upp världens bästa ungar (mamma jag fattar nu varför du sa att du inte var säker på att du skulle kunna älska dina egna barn lika mycket som du älskade dina värdabarn, efter ditt eget år som aupair, för jag känner på exakt samma sätt) från dagis några timmar tidigare än vanligt. Vi gick till parken och åkte skridskor. Det var soligt och varmt och jag fick känslan av vår, men isen ligger ändå blankt på sjön in our park. Mycket underligt. Noah snurrade runt som en liten isprinsessa och Autumn lade sig ner mest hela tiden och slickade på den iskalla isen, samtidigt som hon sjöng nått som lät som "It taste like ice cream, and Lina Ulrika picked me up early today, nana, it taaaaaste like iiiice cream, and Lina.." You got it. Det var helt underbart, till en början. Efter det misslyckades Poah med en piruett och slog i hakan, samtidigt som Autumn hittade en hunds bajskorv som hon plockade upp och tog en tugga av. Med en blödande pojk och en bajsätande flicka kunde jag inte längre bestämma vad som var viktigast att reda ut först. Jag försökte skrika på Autumn att släppa den frusna bajskorven hon hade i munnen, medan jag rusade i riktning mot Noah. Halvvägs fram till en panikslagen och grin-skrikande pojk upptäcker han att hans syster sitter och tuggar på en kvarglömd bajskorv, och brister istället ut i gapskratt. Man kan inget annat än älska dessa stunder. Jag hoppas att Noahs jättejack i läppen läker snabbt, och önskar Autumn lycka till med den nya dieten. Jag är glad över att bajskorven faktiskt var djupfryst och inte geggig, för det hade säkerligen slagit ut mig från banan på nolltid, med min lilla bajsfobi. Nu ska Rasmus sova, och eftersom jag baserar mitt liv på honom, det enda vettiga sällskapet inom flera miles avstånd, så måste jag sluta skriva nu, och slå honom en signal istället. Jag har lovat att berätta om dagens dejt, eftersom han ringde och störde mitt i kaffet och jag fick ursäkta med "hej, du - gift man framför mig roght now, men du är fortfarande den bästa, vi hörs!) Puss. Xoxo