Hemkommen, väl hemkommen. Klockan har ställts om till vintertid för någon timme sedan när jag var i full gång och dansade loss, därför tycker jag att tiden jag landade hemma i lägenheten efter halloween är mycket duglig. Jag sitter i soffan och äter chips helt ensam, (resten har inte kommit hem ännu) och tänker tilllbaka på en fullt duglig kväll men med ett litet litet fjasko som grädde på moset. Trump world tower. Ett mysigt ställt, helt okej, men som vanligt var förväntningarna för stora. Långt upp åt skyarna för stora. Filippe är någon jag kommer dissa nästa gång det ska till med fest. Trots detta lilla snedsteg så hade vi VIP-biljetter till Trump tower, det fick vi glädja oss åt. Med min showgirlboa har jag stämplat hela Trump World Tower genom att dansa så vildt att boan släppte ifrån sig små fjädrar på hela golvet. Alla kommer minnas att jag var där med den kortaste klänningen och städaren kommer garanterat minnas mig, för stackarn, han sprang och sopade mer och mer ljusrosa fjädrar och glitter för varje steg jag tog. Han gav upp efter någon timme och jag dansade ostört vidare.

Många danssteg kände jag en bultande huvudvärk komma krypandes i mina fötter. Det kanske inte heter huvudvärk om det är lokaliserat i fötterna, men känslan var densamma fast en aning längre ner än huvudet vanligtvis är. Mina higheels (Adam!) var snygga men ack så osköna efter många långa timmar som Vegas showgirl. Jag och bumblebee lånade en nyckel och vandrade några avenyer upp, för att sedan fippla med dörrlåset ett onödigt långt tag när vi helst ville slänga oss i sängen och stanna där för alltid. Med mjukisbyxor och håret fortfarande uppsatt i en mycket vacker frisyr vandrade jag sedan tillbaka till lägenhetsägarna som befann sig på trump tower, för att överlämna den enda nyckeln i cirkulation. Jag vandrade ensam ner för Nwe Yorks gator, och jag ska erkänna - jag var mindre rädd än jag vanligtvis är i Sveriges kära land. När en taxi stannade och släppte ut två människor strax efter att jag passerat andra avenyen och jag kunde beskriva vägen till trump tower kände jag att en gång i livet vill jag kunna känna att NYC är det jag kallar hemma. Nu kom resten hem. Oj och herre min gud vad fulla alla är. En tjej som någon av grabbarna har släpat hem, som kommer från Sweitch, sitter nu i soffan brevid mig och säger "Hej, är du kåät? Jag älskrarr dig ocksaa" på svenska. Jag pallar inte mer. Hejdå.