Så vad, frågar jag mig verkligen ibland, tror jag kommer bli så jävla bra i amerika, när dansen är hemma? Ibland har jag ingen aning vad jag tänker på eller med. Jag vet att mitt liv, det jag älskar och det jag lever för finns på Myntgatan 33, men ändå sticker jag, vilket känns lite fel, men på samma gång rätt. Dans finns faktiskt överallt, framförallt i New York, men det blir aldrig samma sak. Aldrig kommer det vara jag som undervisar, aldrig kommer det vara Rille som gnäller på trötta muskler och lortiga glas, aldrig kommer det vara samma gamla personalrum som oftast luktar mat, aldrig faluns underbara lärare och dansare. Aldrig samma sak. Jag kommer känna mig vilsen och totalt borta, skulle jag tro. Man vänjer sig väl, men det tar nog ett tag innan jag slutar sända mina tankar till Rg's Dala dansstudio i falu centrum vareviga dag. Jag får väl skicka kort, hoppas att nån läser och bli placerad på anslagstavlan. Det här är vad jag dröm om - att bli kvitt mitt dalmål och uppleva världen. Ändå är jag så jävla orolig att jag ska sakna dansen, mer än jag trott. Fy.

Nu ska jag hämta min älskade cykel på stan, sen ska jag cykla hem coh slänga mig i badkaret.  Jag hoppas att Rolf har lagat i badrummet, annars kommer vattnet vara så kallt att jag lika gärna jag bada utomhus. Det känns inte lockande. Men om det mot förmodan blir Tisken ändå så hoppas jag att nån mer sover hos mig, så jag kan värma de frusna tårna i nåns varma knäveck, haha. Godnatt. (let me be the one you stand next to). Puss.