ska jag låta bli att bli förbannad. Om jag inte hade varit så ruggigt trött på påskaftons morgon så hade jag kanske varit upprörd och lite smått putt på folk som inte kan hålla tyst, men det är jag inte. Klockan är sju på morgonen, jag sitter på jobbet och jag har sovit högst 3 timmar denna natt. Dessutom är det påsk och jag har inte en enda släkting som inte är bortrest, vilket resulterar i påskmiddag allena. Så, jag orkar verkligen inte bry mig i att vara varken besviken eller arg. 

Människor behöver inte lägga sig i så mycket som de gör nu för tiden, känns det som, på tal om igår. Att folk pratar brevid munnen är väl egentligen inget nytt och ovanligt, men hur som. Vilken pajas, skulle jag vilja säga. Alla har ju tydligen inte retoriken för att lägga fram något obehagligt på ett behagligt sätt. Jag kan utan tveka säga att detta var inte framförandet som jag hade tänkt mig, för jag hade faktiskt tänkt, dessutom rätt rejält. Det hade kunnat bli ganska lyckat och utan sura miner, nu blev det mest panik. Jag hoppas ingen är arg, men det lär jag få be till både gudarna och änglarna om, skulle jag gissa. Men jag fattar, jag vet exakt hur det känns när "han jag älskade" ger upp mig. Jag förstår känslan av besvikelse. Jag fattar att det inte är skitroligt. Men jag vet också att det här är det jag vill. Jag har för en gångs skull tänkt på mig själv, agerat som jag vill. Som jag tror kan bli något bra, till slut. Ge det bara lite tid. Jag är livrädd för att fastna i förflutet. Natten inatt ger mig ännu ett motiv till att jag är nykterist, och tänker fortsätta vara det. Jag vill minnas mina telefonsamtal. Jag vill inte säga upp kontakten med nån som jag egentligen vill ha kontakt med, i vredesmod. Tro mig när jag säger det - det här gör mig egentligen, så gott som, ingenting. Det finns för mycket att vara glad över för att kunna tynga ner mig. Right now. Puss på det. Puss på dig.