Han som förgyllde mina dagar. Han som alltid stod upp för sin mening. Han som kunde visa känslor som en bästa vän. Han som trodde att vi kunde rädda världen. Han som alltid skulle finnas där. Hon som är förbannad. Hon som är besviken. Hon som hade för stora tankar om honom. Hon som aldrig trodde på att helevet fanns. Hon som har förändrats. Hon som är alldeles för tolerant. Hon som skiter i det här nu.

Idag har jag lärt mig att framtiden är svår: När den absolut bästa vännen inte längre kan klämma fram ett litet jävla hej om man (mot förmodan) råkar stöta på varandra i en trist men gemensam stad känns livet ganska piss. Livet som nyss var rätt kul och ganska galet har plötsligt tappat sin glans. När samma hej (som tyvärr aldrig kom ur den glappkäft jag är van vid) blir så viktigt för en människa att det förstör dagen visar det hur graden av vänskap har förändrats. Försämrats. När man börjar säga "det vi hade" istället för att prata om det vi har snackar vi kanske inte ens om vänskap längre. Jag vet faktiskt inte. Jag kanske borde sluta hoppas att du blir ditt gamla jag, att det blir som det var. Jag vet inte det heller. Jag vet ingenting längre. Du kanske redan har förstör dig själv. Din personlighet kanske rasar samman. Den bra delen av dig iallafall. Förstörd, olämplig, kall. Olämplig som nån som förtjänar mig alltså. Den som jag skrattat och grinat med i flera år är som bortblåst och jag är inte en bästa vän längre. Det tar i att skriva det. Höjden av allt, jag vet att han kanske inte längre är en bästa för mig heller. Man kan inte ha en bästa vän som är förbjuden. Det funkar inte. Jag önskar att han hade fattat att det här sårade mer än nånsin. Allvarligt. Hejdå. Puss.