Jag har fått en känsla av att om man är storasyster så rullar dollarna fortare ur handen än om man vore ensambarn. Jag var nyss och shoppade loss för första gången (på riktigt) sen jag kom till NY, och jag vet inte hur många dollar jag lagt ner på fantastiska tröjor till mina ännu mer fantastiska bröder. Kvittot slängde jag på vägen ut, i närmaste soptunna. Det var nog lika bra, för börjar jag räkna ihop det så kommer jag förmodligen svimma med detsamma. Märkesnörden och våran ännu mindre pojk, som gärna vill vara en härmapa kommer blir glada och att få se deras tacksamma leenden är mycket mer värt än alla dollar i världen. (Ungefär). Tyvärr är det inte jag som får se leende bröder, jag sitter lite olägligt till, men ni där hemma får se grabbarna grus ansikten skina upp inom cirkus en vecka. Först ska jag bara försöka komma ihåg vägen till postkontoret som Mr Koestler hjälpsamt har visat mig. Det vore oerhört pinsamt att behöva fråga om vägen en gång till. Jag har inte det bästa lokalsinnet, det kan jag inte säga, men alla som har varit här måste faktiskt medge att de flesta gatorna ser ut som varandra. Det är sanning rakt igenom att alla heter 117 och att alla har miljoner kurvor och trafikljus där man är tillåten att svänga på röd signal, hm. Jag ska tänka över situationen med hjälp utav en film som jag har längtat efter att se -  Aquamarine. Jag tror den är barnslig, men det är jag också, så det kvittar. Godnatt. Ps. Jag saknar många av er där hemma jättemycket. Jag ger det tre månader. Hemlängtan alltså. Annars tar jag ett flyg.