ville bara säga att jag har fått en ny vän idag. En vän som kanske kan bli en riktigt bra kompis. Det verkar så. Vi bor på samma väg och han är great, really. Dock råkade mitt älskade monster fråga honom om vi kanske kunde gå på en date nån kväll, så Mr minin kanske sabbade det innan jag ens han lära känna den nya killen. Hm, eller kanske inte. Han heter iallafall Sam (uttala det med amerikansk dialekt, please - and it sounds like Sääääm) och är en handsome guy som ville visa mig runt i NY och presentera mig för några av hans vänner. Hell yeah! Jag är lite nervös inför vännerna för jag är inte flytande på språket än, men använder man standardrepliken så är allt okej igen, vad som än hänt innan. "I'm from Sweden, sorry". Amanda krockade men en polisbil och standardrepliken räddade henne från en angry man. Alla älskar mitt hemland här, jag vet inte ens varför.  Sverige är inte så vackert som alla tror. Det är mest kallt och grått. Inte alltid, men mest. Imorgon ska jag kanske våga mig till slottet på andra sidan gatan, för jag kunde verkligen inte minnas mitt telefonnummer när Sam frågade. Det var liksom ingen bortförklaring, jag bara glömde det. Out of my mind. Nyss pratade jag med Filip, och wow vad jag saknar mina vänner i Sverige om jag tänker efter. Speciellt han, Gabriel och Orup. Hannes min före detta (vän), jag är ledsen men din betydelse har illa och kvickt blivit mycket mindre. Som om du aldrig funnits där för mig var enda jävla dag, som om du aldrig varit den som tröstat mig genom floder av tårar, som om du aldrig stannat uppe med mig hela nätter och bara skrattat, som om du aldrig varit den som offrade allt för min skull, som om du aldrig var den som visade mig var äkta vänskap var. Du är inte nån jag älskar längre och du vet exakt vad vi snackar om. Hope you like it.

Nyss sa Erica något klokt; dessa stolta och kaxiga amerikanska ungar är krävande. Och kvävande. Trots allt börjar jag få pli på mitt monster. Idag hjälpte han mig hela dagen att säga till sin vän att "You should listen to my nanny, she's the boss" och "Listen to Lina, she is the grown-up in this house actually". Jag uppskattar det och han har rätt. Jag är the boss. Kommer alltid vara. I think that he got it. Såklart slinker det in ett "Lina I know that you are the boss, but can we please have some chips after lunch?" ibland också. Han är liksom 6 år, det går omöjligt att uppfostra sånna om man är mänsklig och inte gjord av stål. Jag svarade vänligt men bestämt  NEJ med stora bokstäver, för hej - ni hade ju chips till lunch, maybe thats enough? Jag är inte säkeR men jag tror inte ni behöver det till efterrätt också. Jag tänker fan bara på deras stackars hälsan. Linus, du skulle älska att bo här. Varje gång vi (actually them) äter chips svävar mina tankar iväg till dig. Det är alltid Linus Ekengren och chipspåse som blir en koppling och jag kan nog gissa varför. Du var besatt av chips när vi träffades. Du kanske fortfarande är ett chipsfreak. Why would I know. Nu ska jag kila i bed. XOXOXO /fat-lady