Dina ord var välbehövliga och kanske inte väntade. Jag har inte känns mig så varm på länge. Jag trodde du redan hade glömt mig och oss. Men det fanns ett allvar i dem och du saknar också gamla goda tider, så att säga. På något sätt känns det bra att jag inte är den enda som vill minnas. Att jag inte är den enda som håller på att sina bort i saknad och längtan ibland Jag fick ett mejl från en kär vän igår, också innehållande viktiga ord som stärkte.  "Jag förstår hur du menar. Det syndes på dig att det var annorlunda. Allt förändades. Din blick var inte densamma. Men hej, varför ge upp bara för att du är på andra sidan sjön? Så länge det finns hopp finns det hopp. (Hon har tydligen glömt att man säger - så länge det finns tro finns det hopp!) Man ska aldrig ge upp förrän man har gjort allt man kan. Det vet väl du? Vad hände med glöden? Jag har tre ord för dig unga dam- SKÄRP DIG NU! Kämpa, ge inte upp! Du fixar det och det vet jag. Jag menar, hur många Lina finns det?" Jag säger tack till er båda. Jag saknar er båda. Vi ses i vår, alla tre. Thank god.