Jag är fast. Vaniljkaffe, iskaffe, frappochino, kaffe latte, regular coffee, du hajjar. Det är en del av kulturen. Jag gillar det. Men jag gillar inte kidnappningar. Det lilla monstret  försvinner stup i ett, bara jag vänder ryggen till i en minut och tro mig när jag säger att minuterna här är exakt lika långa som minuterna i Sverige, otroligt nog. Jag blir skitskraj när jag tittar tillbaka och han precis försvunnit. Jag vill helst inte ha på mitt samvete att någon kidnappade pojken (monstret) jag satt barnvakt åt. Troligen är han bara hos granntanten och maler sönder hennes hjärna med sitt babbel, men tänk om inte. Tänk om han inte är där när jag knackar på. Mamma jag får snart en hjärtattack och jag är bara 20 år. Jag har ett bra hjärta men det här är verkligen inte vad jag behöver i NY-hettan. Det gör mig ännu svettigare. Föräldrarna i huset försöker uppfostra honom till att prata i längre ton, för han talar ganska högt och brett - jag ska försöka uppfostra honom tvärtom. Sorry Jen, men om han pratar bara lite högre så kanske jag slipper titta på honom hela tiden. Varje sekund. Då kanske jag skulle kunna slappa i poolen och samtidigt höra vad han gör. Leker eller bråkar, whatever. Förlåt igen, Jen, men jag orkar inte hålla ögat på en (otroligt omogen) sexåring som om jag vaktade en småtting. En baby. Jag fattar varför det gick åt helvete om jag tönker efter, det är 4 stycken 19åringar som har uppfostrat honom till största del. Tack Amanda för att dina barn är lika mina. Och tack för en grymt trevlig kväll på Coldstone igår.