Det känns som att jag har kommit tll stunden i livet då jag är som mest rastlös. Gabriel säger ständigt "lugn och fin, kanin", nu gör det att jag sitter och ler för mig själv en söndagskväll. Jag är nog inte den lugnaste kaninen på de lugnaste vattnen, men det gör mig inte så mycket. Jag måste gasa mot branten, öka i kurvan och ge lite till om vägen känns hal, så att säga. Imorgon gasar jag mot den största branten nånsin. Men jag har levt i staden där jag växte upp i nära på 20 år, och jag märker inte ens hur fort det går. Hur mycket det än tar emot att säga det idag - jag kommer älska att jag vågade lämna precis allt som betydde något för mig.  Lillebror är dock orolig över Orup "Men Caroline då, vad ska du göra med henne? Hur ska hon klara sig, halv? Hon kommer prata på som fan ojojoj och inte få några nya kompisar..." Han såg verkligen orolig ut, men har alltid glimten i ögat. Fastän hon är min absolut bästa vän känner jag mig glad över att lämna henne. Hon kommer klara sig fint, jag vet att hennes drömmar inte längre går åt samma håll som mina drömmar, men jag vet att vänskapen är en evig vänskap och att vi strax kommer sammanväva våra vägar igen. Jag tänker bara ta en omväg, för att lära mig lite på vägen. Att jagalltid ska krångla till det. Sån är jag. Love it, leave it. Jag lämnar imorgon. Nu ska jag och min troligen kommande resfeber sova. Puss.