För hon älskar saltgurka och herr sjöjungfru älskar att klä ut sig till tjej. Dagen idag är ganska great, mina skruttar börjar fatta att de tjänar på att lyssna på mig, och jag börjar gilla läget. Fortsätter året som idag så blir det inga större problem att tacka ja till ett andra år. Det är så konstigt hur känslorna går upp och ner varje dag. Två år skulle vara super för engelska, kanske också för att växa som människa. Jag har redan växt en hel del och det har bara gått fyra veckor, jag är imponerad och stolt över mig själv.

Igår berättade du att du gick en promenad i höstmörkret för att titta på stjärnor. Jag gjorde detsamma och hoppades att vi blickade mot samma stjärnor. Dock var mina stjärnor alldeles för få vilket gjorde en stjärnälskare lite besviken. Om du tittade runt om på himlen för att inte missa en enda stjärna så kanske du tittade på en av mina. Jag hoppas det. Det tar mig lite närmre där du är. Nu när jag inte kan gå brevid dig, menar jag. Nästa höst så kanske vi kan gå tillsammans i den lilla lilla byn, bort i skogen, utanför Falu stad. Den tanken gör mig pirrig i magen. Det är konstigt, en annorlunda känsla mot förut. Jag borde verkligen tvätta nu, men jag är yr. Kanske beror det på febern, kanske beror det på dig. Det kvittar, det är ungefär samma känsla. Jag fattar verkligen inte hur jag kan vara en så dålig tajmare när jag är så bra på så mycket annat onödigt att vara bra på. Idioti.