Jag gillar Orups paraleller bara för att de är galna och helt oförståeliga för de flesta förutom mig, men jag har nu en som jag gillar (och som säkert bara hon kommer kunna tyda). Som att plötsligt vara 1 dm lång och bli placerad i mitten av en normalstor krusbärsbuske. Alla vet hur fantastiskt gott krusbär i mitten av sommaren smakar, och alla vet att är jag i närheten av busken när den är sådär fantastisk så plockar jag åt mig så mycket som möjligt för att jag älskar det. Jag vill äta hela kakan själv, så jag hamstrar, som en äkta hamster. Jag plockar till och med de krusbär som inte riktigt mognat ännu, för att inte missa något. Någon väldigt bra del av det smaskiga. Samtidigt som jag står i mitten av busken, fortfarande inte längre än en decimeter, så vet jag att det är svårt att ta sig därifrån. Det är snårigt och taggarna är många fler än nödvändigt. Skulle jag försöka springa iväg, ut ur busken, så skulle jag få det svårt. Antagligen inte klara det utan att bli sårad på vägen. Kanske försöker jag aldrig ta mig därifrån fastän jag vill slippa vassa taggar. Kanske beror det på att jag vet att jag skulle ångra mig, sakna krusbären som jag älskade. Om jag trots allt skulle ta mig därifrån så är vägen tillbaka till krusbären ännu svårare än att stå ut med snårig omgivning. I slutet av sommaren eller till hösten kommer taggarna böja sig, vissa ramlar av och andra ruttnar. De tappar sin stolta hållning och plötsligt kan en liten människa pusta ut och börja trivas. De krusbär som inte var mogna i mitten av sommaren är nu underbara, bättre än de jag redan tidigare fått en smak av. Jag kan förhoppningsvis bara skatta mig lycklig (nästa år, när jag tänker tillbaka på krusbär) som stannade kvar istället för att sprang iväg och missade den riktiga upplevelsen och njutningen av livet. Så känns mitt nya äventyr i stora drag. Eller mindre drag, vad vet jag. Tålamod är allt som krävs, fråga vem som helst. Tålamod tjejen.