Jag har anmält mig till Avon walk for breast cancer, så den 10-11 oktober smäller det: jag och tusentals unga och äldre kvinnor och män ska gå 39 miles med start i NYC på 2 dagar. Jag ska säga åt Sam och Ämända att också anmäla sig, det kan bli kul att vandra, för bröstens skull, tillsammans med ett gäng vänner. En annan sak som också är kul men ojojoj så skrattretande är att min klocka har kommit fram! (When all your hope is gone) Jag är så lycklig! Jag är dock inte lika lycklig över att jag hittade den i Davids smutsiga tvätthög. 1. Han stal (lånade, testade, snodde, whatever) den och jag har förtvivlat saknat och frågat efter den i en vecka. 2. Det är snuskigt att sätta på sig sin favvoklocka när den har legat bland hans använda kalsonger och strumpor i över en vecka. Som jag sa, det är skrattretande. I morse, direkt efter frukost, åkte vi till ett köpcentrum som har en glassbar som har sin egen ko. Som plåster på såren. Man kan klappa kon medans den ger dig mjölk till din kommande glass liksom. In real. Om man inte vill gå ut och klappa den så kan man stå inne och titta på tv,  från en kamera som sänder live från farmen på baksidan. Mitt i NY. Det är en konstig värld vi lever i. Men glassen var awesome! Yes mam. Nu ska jag hjälpa till att sätta upp banderoller i hela huset och hela gården, till Aimees välkommen-hem-party. Puss.