Idag är min sista dag i sverige på väldigt länge. I got to do it, but I hate this part right here. Jag hatar just denna stund men jag kommer fullfölja det. Imorgon lämnar jag allt jag äger och har för ett annat liv. Och jag kommer sakna många av er. Men många kommer jag inte ens sakna litegrann. Jag blir helt mållös när jag funderar på hur vissa människor går omärkbart förbi dig i livet medan andra sätter sig hårt som sten i hjärtat och hjärnan. Jag brukar oftast vara en ärlig tjej, kanske ärligare än nödvändigt ibland, men det gör hela mig till just mig. Jag kan erkänna att jag lät en hel del tårar rinna igår. Av tacksamhet för fina band jag knutit till fina människor och för att jag vet att snart kommer saknaden krypande som en liten jävul. Självklart rann tårarna rakt ner i en bästa väns jackkrage, självklart förstod hon det, fastän ingen annan lade märke till det. Hon vet alltid allt och det känns skönt. Jag älskar att hon alltid är den som tröstar mig men jag hatar att det hon försökte trösta är svårtröstat. jag fattar inte hur fyra veckor kan påverka en m'nniska så starkt. Ingen har gjort intryck på mig såhär på så kort tid. Förbluffad. Den senaste månaden är en tid jag sent glömmer. Eller inte glömmer alls. You are simply the best, helt enkelt. 

De flesta suger på att säga hejdå, men du är grym. (Du är grym på det mesta och slår faktiskt de flesta med hästlängder. Jag har träffat många okej-bra, men ingen som du). Du bara gick som om inget hänt, jag blev kanske chockad men på dig verkade det naturligt att bara gå. Som att vi skulle träffas imorgon igen spatserade du därifrån. Som om du inte fattade att det skulle bli annorlunda, allt skulle förändras. Vi kanske aldrig ses mer, ever. Men du verkade lugn. Ingen big deal. Jag får en känsla av att du är ganska säker på att jag kommer tillbaka. Det gör mig lite nervös att jag ska tackla känslan av att bara vilja stanna nära dig för alltid när du går. Egentligen är det jag som går, sa du. Det är sant till hundra procent. Jag ville aldrig vara den som lämnade en dröm, jag ville bara vara hon som flyttade från stan. Jag hade inte räknat med dig. Du ger mig iallafall en grymt bra känsla i magen (och hjärtat) när du är så säker på att ett riktigt avsked inte är nödvändigt! Tack.

Klockan är tio över tolv nu och neverna som är miljoner börjar spela sin roll. Försöker visa mig att den finns och lever. Sammarbetar för att knäcka mig, visa sig starka. MIg lurar ni aldrig, inte en chans! Jag är aldeles för tuff för att påverkas av er, haha! Och tur är väl det, för om några timmar sitter jag på ett plan som möjligt kan krascha rakt ner i Atlanten. Mamma kommenterade nyss ett blogginlägg och skrev nått i stil med "att det var skönt att ha mig hemma ett tag, om än bara för en rekordkort tid. Sen skrev hon att hon var supernöjd med att ha lyckats skapa en liten människa som törs ta steget ur i världen, därefter en lyckoönskning från hjärtat. Jag blir tårögd. Snart forsar det. Kanske får jag spår av en rännil i kinden.