Varför har inte min älskade pappa, han som var så mån om att sin dotter skulle kunna namnet på alla planetens frukter innan hon började skolan, lärt mig något om mango? Varför berättade du aldrig hur farlig en mango kunde vara, och varför visste jag inte hur en mango smakar förrän nu, när jag kunde precis allt om alla andra frukter när jag var liten. Jag minns så väl när jag satt och läxade upp alla klasskompisar när vi hade fruktstund. "Jag har med mig en mandarin idag" ropade någon. "Nehejdu, det har du inte alls det. Det där är ingen mandarin, det där är en Satsumas, för så heter dem under här säsongen" berättade jag stolt. Hela lekisklassen var alltid så spända när jag grävde i min röda väska och plockade upp dagens frukt. Ola bad mig ofta berätta om den, och jag som var en blyg liten skit fick alltid mer mod än vanligt och berättade en imponerande lite story som ofta slutade med "för det har pappa lärt mig". Litch och kokosnöt, granatäpple och passionsfrukt, ja bara pappa och gud vet vad jag modigt visade för barnen i fruktringen. Nu tillbaka till min mango som jag i denna stund sitter och gnager på med blödande fingrar. Okej, finger. Att det var en stor kärna i mitten av en mango det visste jag innan idag. Att den var större än faktiskt hela resterande frukt var det ingen som berättade. Det var en jävla massa ståhej för att ens få bort den där gigantiskt kärnan och sen när den äntligen, efter tio minuters kämpande med kniv och gaffel, var borta så var både frukten och fingertoppen också borta.  Så gott som. Ett jättejack i fingret som svider av minimangon som blev kvar. Jag hade föreställt mig en njutbar upplevelse, inte ilska och en fly förbannad ung dam som spottar mangoskal och skvätter blod omkring sig. Hatar mango. Saknar pappa.