Julhelgen är över och presenterna fyller hela vårat matsalsrum. Jag skämtar inte om jag säger att Noah har fått minst ett tjugotal jättestora trucks i form av brandbilar (eftersom de är både min och hans favorit!) och lika många police och constructor trucks. Autumn har fått dyra american girl dockor med alla möjliga ombyten som du kan tänka dig. Hennes dockor har en större garderob än jag har och hennes kläder är ändå mycket mindre än mina kläder är. Puzzel i överflöd och lego i propotioner som är hemska. Imorgon ska Natalie skänka bort tre fjärdedelar av alla presenter och jag tycker hon är pretty smart som tänker på att barnen i staterna som skulle göra nästan vad som helst för så lite som en enda legobit, samtidigt som hon tänker på att inte skämma bort sina barn för mycket. Okej, dessa barn får allt de pekar på, kind of, men ändå, det finns en vettig tanke bakom den kommande handlingen. Noah is angry som inte får behålla sina leksaker, men att kunna dela med sig till bättre behövande är en viktig del av livet och han kommer säkerligen tacka sin mamma för detta om ett par tio år. Idga gråter han floder över sina kopior av brandbilar som står uppradare i lekrummet. Han är en smart treåring för han har redan förstått att dem inte finns kvar i hans ägor imorgon. Tough life.

Imorse fick jag min genom tiderna bästa uppvakning någonsin. Noah och Autumn var olagligt upstairs och tog sig illa kvick till mitt rum. De knackade försiktigt på dörren och jag ignorerade dessa nästan ljudlösa knackningar i förhoppning om att de trodde jag sov. "Se upp i backen, tusen hål i nacken!" väste två små knattar vid varsitt öra, strax efter. Det är kind of de enda svenska ord jag har lärt dem så de drog till med det lilla ordförråd de har. Jag trodde jag skulle dö av skratt. All våran pulkaåkning har gett fina färdigheter märker jag. De kan säga allt de behöver kunna säga. Watch out, or blame yourself. Jag älskar dessa ungar.