Idag har jag ätit så många 'sourpatch' att min tunga faktiskt har frätit sönder. Fastän jag känner att det börjar svida i munnen efter ett tag för att dessa chewy gubbar är på tok för sura för vanliga människor så fortsätter jag att stoppa in en efter en. Biter av gubben i tre delar och tuggar dem snabbt och raskt. Jag känner inte riktigt smaken eftersom jag bara vräker in dem och sväljer innan jag hunnit tänka efter. Vad tänker jag med, varför äter jag dem ens om jag inte äter dem för att njuta? Jag känner mig som en liten unge som precis insett att det är lördag och får sitt vanliga lördagsgodis. En liten tjej i för stora skor som skyndar sig att äta upp det så fort som möjligt (iallafall innan söndagen) för att motigt på söndagen slippa lämna ifrån sig påsen med de fåtal karameller som är kvar i botten, för att gömma undan karamellkungenpåsen i skåpet tills nästa lördag. Högt upp i skåpet, så du inte når den ens om du ställer dig på en sto, ska den självklart placeras.  Nej, då är det lika bra att äta upp dem så fort som möjligt istället, för man fick ändå en ny påse på fredag kväll om man bodde hemma hos mig som barn. Samtidigt som jag sitter och nostalgiskt går igenom min barndom angående lördagsgodis så tänker jag på självdisciplin och att jag är 20 underbara år. Maria påstod förra veckan att jag har självdisciplin bara för att jag kan sätta på min joggingskorna och ta mig ut på en timmes springtur utan problem. Det är självdisciplin till viss del, jag håller med, men krävs det inte mer för att man ska kunna kalla sig själv disciplinerad? Jag har ätit en hel påse godis idag, en hel påse igår, och en hel påse i förrgår. Soutpatch heter fällan och jag känner mig så grymt onyttig och barnslig. Jag vet inte var min eftertraktade självdisciplin tog vägen, om jag ska vara ärlig. Har jag någonsin haft en sämre självdisciplin är just nu? Jag svarar på den frågan själv, för den var menad som retorisk. Nej. Min självdisciplin har gått käpprätt ner i backen utan att jag ens har lagt märke till det. Jag minns en gång i tiden när jag bestämde mig för att äta nyttigt och återgå till barnchemat över godis - alltså endast lördagar - och faktiskt gjorde det också. Förra veckan bestämde jag mig också att göra så, skippa godis och onyttiga måltider, men misslyckades ganska rejält. Om och om igen, varje dag. Förjävligt. Det mest jävliga är att jag inte ens gör någonting åt det. Jag misslyckas en dag och vet mycket väl om att det är ett misslyckande att hämta en bit godis om jag har bestämt mig för att inte göra det, men gör ändå samma misstag dagen efter igen. Kind of barnsligt, tycker jag. Trots att de flesta håller med mig om att detta är barnsligt och inte borde ske tror jag att många känner igen sig. Illa. Illa. Jag är vuxen nu, och borde skärpa mig. Jag borde inte svika mig själv genom att återupprepa mina misstag om och om igen. I should have known by now. Maria, jag måste nog göra dig besviken när jag säger att självdisciplin är frånvarande även hos mig. Här med lovar jag mig själv att försöka ändra på detta, med bums. Om en månad vill jag kunna nicka och hålla med fröken småland när hon säger "Lina, vet du vad som är bra, du har en sån där självdisciplin som alla vill ha". Jotack.