Idag känner jag för att sjunga Nanne Grönvalls låt "avundsjuk" för full hals. Jag gjorde det faktiskt nyss men min sjuka stumpilumpa som är febrig var den enda som fick njuta av min vackra stämma. Och hon fattar inte ens innebörden av texten, som faktiskt är den viktiga för stunden. Avundsjuk. Här kommer storyn. När jag damp ner i soffan efter ett försök till tvång-frukost av två sjuka barn och loggade in på datorn önskade jag mig gulliga mejl som skulle ge mig leende på läpparna eftersom jag kände mig hängigare än blommorna på Vägverket (som verkligen hänger!!!!!!!!!!!!!) Det jag istället fick var kind of a chock. Orups mejl told me that "Jag träffade mr upptagen idag!" (Obs. namnet är redigerat). Hans mejl berättade att han hade träffat min bästa kompis idag. (Ingen redigering, för hon är den bästa). What!? You're kidding, tänkte jag. Hur i helvete kan vissa ha sånt flyt(?!) var det stora frågetecknet. Som om både Orup och Mr Sverige gick omkring med en hel bunch of fyrklöver i fickan. Om inte eran farmor liksom min har lärt er vad fyrklöver betyder så vill jag klargöra att dem för med sig lycka! Jag citerar nu ur Grönvalls sämsta låt, eftersom den är klockren i detta sammanhang. "Du har alltid en sån äcklig tur, ett osvikligt flyt. Själv får jag hävda mig genom överdrivet skryt". Jag var inte bara avundsjuk på min bästa kompis som hade fått träffat en totally adorable människa medan hon satt och latade sig på jobbet utan också på honom som hade fått träffat min älskade Caroline strax innan ett påfrestande stressigt möte. Jag träffade henne senast den 2 augusti och sedan dess har jag inte varit mig själv. Believe me när jag säger att en liten bit av mig fattas när Orup inte står sida vid sida, hand i hand, sitter bakpå min cykel, fyller i mina meningar eller skrattar mina skratt tillsammans med mig. I really miss her. Om man kunde sakna nått man aldrig haft så hade jag nog saknat honom också. Slutsatsen av detta inlägg är iallafall att jag befann mig på helt fel ställe i världen idag eftersom det mesta man kan önska sig fanns på Vägverket i Borlänge. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag saknar verkligen att få höra de båda slänga sig med sitt annars gräsliga dalmål. Dessa två i en kombo, ojoj, Vägverket kan verkligen skratta sig lyckliga!