Och han har inte många fel när han påstår att molnen ligger tätt över NY. Vi har fått snö, tro det den som vill, och på våran framsida står Billy the snowman tillsammans med sin babysitter Lina the snowman. Målet enligt Noah var att bygga hundra snögubbar men eftersom att han och hans tvillingsyrra kommer från soliga Californien (och aldrig tidigare i livet upplevt snö) gnällde de på kalla fötter inom tio minuter och varm chocklad stod på schemat. Igår, strax efter chokladen som knattarna enligt regel spillde över bordet, kom jag underfund med att jag faktiskt har mindre sex veckor kvar i förenta staterna. Att 38 dagar är ingenting. Att jag kommer sova nästan en tredjedel av mina nästkommande 38 dygn och att det gör tiden ännu kortare. Att jag kommer sakna the Wolfsen family så otroligt mycket när jag återvänder till snowland. Jag har plötsligt byggt upp ett liv på andra sidan jorden och även fast mitt hjärta längtar hem så har jag också hjärtat i NJ nu. Jag trodde aldrig att beslutet om att åka hem skulle kännas så verkligt. 38 förbannade dagar kommer kanske gå fortare än planerat. Jag kommer gråta när jag vinkar hejdå på flygplatsen. Jag kommer såkerligen gråta hela vägen hem också. När jag landar träffar jag Orup för första gången på 5 månader, det kommer också framkalla gråt. Jag kommer ha svullna ögon i flera dagar efteråt. Värt det!

Helgen skulle också behöva sammanfattas och det skulle göras bäst genom orden "underbart sällskap", men jag antar att min mest trogna bloggläsare "pappa" inte skulle nöja sig med det när han redan vet vad som komma skulle denna helg. Här kommer sanningen, oredigerad. Oscar, Alexander och Lina Ulrika vandrade i spöregn genom manhattans alla avenyer för att hitta Roosevelt Island-linbanans station, och jag förbannade vädergudarna över att dem är lika dåliga planerare som jag själv. Linbanan var billigare n en kopp kaffe från Starbucks och turen som för övrigt var ganska ointressant blev plötsligt värd priset. Att linbanevagnen var uppvärmd och skyddade mot regn hade kunna ge fet dricks från min sida, om den traditionella koppen märkt med "tips" hade funnits där. 4 och en halv minut i en vagn högt ovanför vattnet, tillsammans med världens bästa grabbar var inte den största upplevelsen i NY, men som sagt, världens bästa grabbar var med och det väger upp utt rejält. 9 minuter tur och retur. En billig och snabbavklarad turistattraktion i NYC, som jag inte kommer göra om mer än once även fast utsikten var grymmare än grymmast. (bilder p]väg). Det som gav resan ett stort plus var att Oscar utbrister "Är det bara jag som är sjösjuk?" mitt i vagnen som garanterat inte är i närheten av vattnet utan placerad mitt uppe i luften. Jag skrattade och skrattade, fick magknip av skrattet som fortatte bubble, men tittade sedan ner ifrån vagnen för att få en skymt av den vågiga floden och slutade skratta ganska omedelbart. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli sjösjuk i en linbana, nej. 

Eftermiddagen tog mig vidare till Broadway Dance center, och jag kan inte riktigt förklara känslan som jag fr inom mig når jag befinner mig på en dansskola. Om det är min egen dansstudio i Falu stad eller om det är Broadway dansskola i New York city spelar ingen större roll, även om Broadway låter glassigare och lite häftigt. Murakami är den grymmaste dansläraren jag någonsin träffat och med henne, hennes solglasögon, Lady gaga och ett gäng broadwayelever kändes hela framtiden självklar. Dans tills jag dör. Hiphop-jazz var en helt ny och förbannat svår stil, koreografin kanske lite för sexig i mitt tycke, och eleverna dansade på så vis att jag då och då fick hålla upp hakan med handen. Jag kan inte sluta älska det. Just can get enough. Jag vill bjuda på låten som vi dansade till på Sheryl Murakamis danslektion. Den som dessutom känner för att youtube-a hennes namn kommer få upp grymma resultat. Vilken brud!



Kvällen spenderades på mycket höga klackar (högre än nånsin faktiskt, ojoj snygging där!) hemma hos min vän Seraina som hade inflyttningsfest i sin nya apartment. Kvällen går inte att klaga på, förutom att fötterna värkte när vi landade på 48e gatan efter nattens äventyr. Dock ett litet klagomål på att jag fick krama Oscar hejdå klockan halv sju på morgonen innan jag kravlade mig upp från madrassen och vandrade genom Manhattan (påväg till buss, jobb och ansvar) i soluppgång.