Precis allt som inte får hända har hänt mig i ett land som inte är mitt hemland. På fyra månade och några veckor har jag lyckats med det mesta. AUtumn är sjuk och befinner sig i denna stund påväg till sjukhuset, om hon inte redan har kommit fram men tanke på att hon nyss hämtades upp coh fördes iväg i ambulansens fart. Blixtens fart. Så snabbt har jag aldrig sett nån försvinna ut ur dörren faktiskt. Jag tog tempern på flickstackarn mde jämna mellanrum och graderna låt runt 100 farenheit, vilket är för mycket men okej. Plötsligt såg hon hängigare än vanligt ut och kinderna blommade röda. Som dagligtvis (är det ett ord?) fick jag panik. (Det börjar vli en vana  för här händer nått hemskt varje dag) 106.5 F. Jag vill inte oroa Natali i onödig i hennes julshoppoing och kollar snabbt upp msn-listan för att hitta en smart jävel som kan berätta för mig hur farligt det är att vara tre år och ha 106.5 i temp. Ellen Evbjer, oja. T°C = 5/9 × (T°F− 32) lägger hon snabbt fram. What a fuck? svarar jag. Jag har inte matteekvationer packade i bakhuvudet ifall att dem behövs nån gång, det borde hon veta vid det här laget. 41.14 översätter hon. Wow, pustar jag och ringer Natali. "Hon måste till sjukhus i blixtens fart" blir svaret. Jag tänker stenhårt. Var det verkligen 911? Eller är det 90 tusen? Filmen om busungarna har gjort mig rejält förvirrad. Jag kommer till ett stadie där jag väljer de första numret på ingen grund över huvud taget. På telefon får jag instruktion om att blöta ehnhandduk och lägga över henne. Medicin i massor, absolut inte en droppe vatten. Hon ligger där lite smått livlös, svarar inte när jag pratar med henne och reagerar inte på sitt namn. Ögonen hänger med när man rör sig framför henne. Ett gott tecken, enligt han på telefonen. Packa filtar och kläder i en kasse och vänta, säger han. Jag hittar inte ens filtarna i min panik och glömmer bort adressen till vårat hus när jag ombeds att berätta den. Jag är glad över att ha lärt Noah sin egen adress veckan innan, och tar hans hjälp. Han tittar på mig med en blick som säger "Lina är du dum i huvudet, det var ju du som lärde mig!" men klämmer ändå ur sig den illa kvickt. Allt går så fort här, servicen är inte som Sveriges. Har man försäkring kan man pusta ut i krissituationer, i detta land. Nu sitter jag här på golvet i ovisshet och grublar över vad jag kunna ha gjort bättre och varför jag inte hittade filtarna fortare. I vanliga fall hittar jag dessa jävla filtar överallt men idag var ala spårlöst försvunna. Jag önskar att Autumn var här nu. Jag saknar henne. Jag är så orolig att jag snart kissar på mig. Stumpan. Mamma, nu är jag sådär sjukt rädd igen. Det är inte meningen att jag ska vara här. Detta är ännu ett tecken. 16 januari säger jag.