Igår vaknade jag med sprängande huvudvärk. Sprängande är det perfekta uttrycket. Jag grinade i timtal för att mina bihålor värkte så förbannat. Jag knarkade (rent ut sagt) tylenol í brist på alvedon och snöt kråkor hela förmiddagen. Sen ringde jag pappa och frågade vad bihåleinflammation hette på engelska. Sinusitus. Jag frågade Natali att det verkligen var rätt, för att kunna ta mig till ett CVS och köpa medicin. Hon tog mig till doktorn istället, med orden "bihåleinflamation är farligt". Jag fick pencillin, i mängder. Jag ställer klockan på vär fjärde timme (även nattetid då jag helst vill sova) för att ta mina tabletter. Min bihålesköljade ser ut som nån slajs smörjolja för bilar med tanke på flaskan, men den ska tydligen sprutas upp i näsan. Jag fattar ingenting, är det så här komplicerat att ha bihåleinflamation i sverige också? var min sista tanke innan jag somnade igår kväll.

Jag vaknade för fjärde gången idag klockan åtta, när medicin-klockan ringde. När jag reste mig upp ur sängen trodde jag att jag skulle falla ihop på golvet. Huvudet värkte dubbel så mycket som igår, och jag som inte ens trodde att det kunde göra mer ont än igår. Tji fick jag. Jag hade fortfarande lock för öronen efter gårdagens snytning. Natali bokade en ny tid hos doktorn eftersom att pencillinet tydligen inte kunde hjälpa mig. Snart ska jag till doktorn och bedövas för att sedan uppleva min första "suga-snor-med-slang-ur-bihålorna"-upplevelse. Inte illa pinkat, Schultzberg.