Jag har skakat av rädsla två gånger i hela mitt liv. Det är en otroligt obehaglig känsla att vara så skraj att kroppen inte går att styra det minsta. Första gången det hände var för ungefär en månad sedan, i samma stund som jag blev utslängd på gatan i NY och plötslligt var hemlös i ett land jag inte kallade hemma. Andra gången var ikväll, i mitt hus, i New Jersey. Det är inget sammanträffande att båda gångerna utspelade sig i USA för hela amerika är så dramatiskt. Dess invånare också. Hur som helst, här kommer dagens story. Kanske den näst värsta historien i mitt liv:

Jag hämtade upp mina urgulliga tvillingar på dagis ungefär kl halv sex denna eftermiddag, med en överraskningspizza i bilen som jag på vägen plockat upp. Jag visste att de skulle bli glada (för de är treåringar och vet inte bättre än att uppskatta de mesta). Noah var sjuk och hängig, Autumn ett litet solsken. Väl inne i hallen hörde jag larmet på huset tjuta. Autumn började också tjuta, eftersom hon är rädd för höga ljud.  "Vafan i helvete, hur stänger man av detta skit?" svor jag på svenska medan jag släppte ner hundra påsat med kisskläder på golvet och började fippla med larmdosan som sitter väl dold. Autumn sprang in i lekrummet och jag släppte ner Noah på samma ställe. En av rörelsedektorerna vid fönstret på andra våningen blinkade rött. Då slog mig tanken "tänk om det är nån i huset, tänk om vi har inbrott, gaah". Paniken knocked me down, jag fick lov att bita mig i läppen för att inte börja gråta av rädsla. Jag hann fantisera ganska långt innan jag gjorde handling av tankarna. Jag tröck mig mot väggen och lät barnen börja rita teckningar. Vågade inte röra mig ur fläcken. Jag var ganska säker på att någon skulle hoppa fram runt hörnet och skjuta ihjäl både mig och barnen om jag letade igenom huset för att försäkra mig om att larmet gått på av misstag medan jag varit på pizzerian. Jag var också bergsäker på att vårat städerske-crew (som jag för övrigt hatar för att de förstörde mitt skypeheadset idag och sket i att berätta det för mig!) hade planerat denna kupp/inbrott. En känsla jag fick mitt i alla andra känslor. Jag har aldrig tidigare känns mig så liten, jag var livrädd, rent ut sagt. Jag vågade inte ta mig ut från rummet där jag befann mig, så i all panik ringde jag fröken småland eftersom hon alltid ger så goda råd. Hon svarade inte. Panik. Jag ringde en gång till, för ingen är så klok som henne. Hon svarade inte. Jag fortsatte, vem annars skulle hjälpa mig? Jag ringde fem gånger. Sen svarade hon. Jag vågade pusta ut, iallafall lite. Jag förklarade läget och försökte att inte darra på rösten. Jag misslyckades totalt. Kände mig fjantig, för jag kanske bara inbillade mig allt. Förutom larmet som tjöt, det kunde garanterat inte vara inbillning, mina öron ramlade nästan av. Marias råd var att skriva ett sms till Natalie. Och ett till Brad, för säkerhets skull. Jag kände ingen större förhoppning på svar eftersom de njöt av en opera just i den stunden, men hörde mammas röst i bakhuvudet säga "Maria verkar vara en klok tjej" och följde därför Marias råd även denna gång. Fortfarande i panik. "Skriv inte nått som för det att låta som akut" rådde hon. Lättare sagt än gjort, för de kändes lite som panik. Pulsen ökade och tanken om att jag kanske förstorade upp saker ökade. Jag fick påminna mig själv med jämna mellanrum att fortsätta andas eftersom att rädslan även gjorde att jag höll andan i et försök att koncentrera mig. Natali ringde upp mig efter några minuter, och eftersom hon fick all info i smset sa hon bara "Lina, don't panik men lyssna väldigt noga på mig nu och svara inte på någonting jag säger! Det får inte höras att du pratar i telefon så fortsätt att prata med barnen medan du lyssnar på mig". Jag andades inte alls nu. Försök att prata ditt andrahandsspråk med treåringar som skriker samtidigt som du med panik lyssnar på ett hemligt samtal så får du se hur svårt det är.  "Lämna barnen i lekrummet, gå genom matsalsrummet ut till hallen och tryck in våran kod på larmdosan. Sedan känner du under larmdosan och trycker på den andra knappen från höger. Svara inte, gör det bara. Ha mig kvar i telefonen. Knappen gör att polisen kommer med bums". Jag gjorde som hon sa och började förstå allvaret i situationen. Jag blev helt plötsligt cool-lugn, som om alla mina nerver hade dött. Eller tagis paus. Några minuter senare körde tre polisbilar upp på infarten, men parkerade långt ifrån huset. Sju polismän klev in i huset och tre omringade mig och barnen. Alla hade pistoler. Jag önskade i den sekunden att dem inte var laddade, för jag har aldrig varit i närheten av en skarpladdad pistol förut. Jag önskade också att barnen inte skulle börja gråta. Så fort poliserna kommit in i huset och hittat oss i lekrummet körde de igång sirenerna på bilarna. Innan ville de inte störa de möjliga inbrottstjuvarna. Smartskaft, säger jag. "Andas flicka, annars dör du" sa en polisman. Just min tanke. Ett gäng unga män i uniform sökte igenom huset efter att ha fått min tillåtelse. Samma gäng hittade en dam i förrådet på tredje våningen och en annan utanför huset, i lekstugan. Båda damerna tillhör mitt polska städerskocrew och jag känner inte längre att det är flott med städhjälp. Snarare livsfarligt. (även om mina städerskor bara gjorde ett litet försök till inbrott genom att låsa upp ett fönster i tvättstugan under arbetstid och efter arbetstid fälla en stege mot väggen och klättra in i hopp om dollar och juveler). Jag trodde inte mina ögon när åtta fötter gick upp för trappan och 10 fötter gick nerför trappan två minuter senare. Poliserna lämnade huset samtidigt som städerskorna lämnade sitt arbete. Noah somnade i soffan i en av polisernas knä, och Autumn slocknade nyss i min famn. Jag är fortfarande ensam hemma och vågar inte gå ner till köket och hämta min mobil. Natali och Brad njuter kanske fortfarande av sin traditionella date night. Jag vågar inte stänga ögonlocken för ens en sekund. Jag hoppas att de kommer hem snart, så jag kanske kan få lite ro i kroppen. Jag skulle vilja ringa mamma och gråta nu, men klockan är fyra på morgonen i Sverige nu. Jag antar att det inte uppskattas. Förresten har ju städerskan slitit sönder mitt nyinköpta skypeheadset i fem delar, varav en är helt spårlöst försvunnen. Jag gillar inte henne längre, nej inte alls. Jag har mina skäl. Godnatt.