Snart, väldigt snart dessutom, kommer mina tårar trilla ner mot marken. Snart, väldigt snart, firar jag min första jul utan min familj. Sex tusen min ifrån mina nära och kära. På andra sidan jorden. Tack gode gud för att jag har The Wolfsen Family att luta mig emot när det känns tungt. Dem är näst bäst (efter min egen familj!) i hela vida världen. Pepparkakorna (vilket var en överraskning till mig från Natalie) är bakade, men det är fejkpepparkakor. Dem har inte ens samma färg och absolut inte samma smak. Jag tackade hjärtligt och menade det också trots en liten besvikelse, för det är väl tanken som räknas ändå. Sugar cockies heter kakorna by the way. Dem smakar helt okej och är grymt roliga att dekorera. Julmusten och glöggen och lussebullarna är inköpta idag, i sista minuten, från IKEA på Swedenway.  Presenterna är inslagna och jag har aldrig i hela mitt liv sett så många hundra klappar under en gran. Jag förstår såhär i efterhand varför Brad var så angelägen om att hitta en enorm gran att hugga. Han är antagligen van vid att ta emot paket skickade från hela landet, strax innan jul. Julstrumporna hänger på sina platser vid öppna spisen och detta år finns där en strumpa med  glittriga bokstäver smo avslöjar att även jag har en stockingpresent att öppna. Julutstyrseln ligger färdigstryken coh väntar på den rätta stunden. Julkalendern har precis blivit tom på chocklad (ja, jag tjyvåt den sista redan idag!). Släkten är på ingång och rummet är inom kort proppat med glada amerikaner och deras julkänslor. Imorgon bjuder jag 41 amerikaner och en fransyska på köttbullar med lingonsylt och brunsås. Det mesta som handlar om jul verkar ha ordnat upp sig, även fast mina nära och kära inte infinner sig i min närhet i denna stund. Det finns faktiskt bara ett problem i dagsläge - julkänslan går inte att varken köpa eller fejka. Den är inte här och kommer inte smygande hur många julsånger jag än spelar på mitt älskade Spotify. Det är inte konstigt. Imorgon när jag vaknar upp i min säng, på självaste julafton, kommer inte en jävel hälsa mig 'God jul'. Ingen kommer ge min gröt med kanel och socker och ingen kommer vänta vänta vänta på tomten som så småning om smyger förbi utanför fönstret och trillar pladask i en driva snö när han svänger runt vedboden. Ingen amerikan kommer fira jul på det jag allar julafton. 24e december, pyttsan. Andra bullar gäller här. Dagen kommer, tro mig, tröstar alla. 25e är inte heller allt för långt borta, lugna ner dig fröken, hör jag folk säga. 'Den som spar han har' säger en annan. Denna jul kommer kanske bli helt godkänd, men den kommer aldrig ha samma känsla som mina tidigare julhelger har haft. Sorligt men sant. I juletider längtar jag hem lite extra mycket, och jag tror ni förstår varför. Jag trodde inte att jag var such a sucker for christmas, men svenska traditioner har tydligen satt sina spår. Rätt djupt. God jul Sverige. Merry Christmas US and A (in two days, suckers!)