Varning för känsliga läsare, detta inlägg innehåller noga beskrivning av den största bajskotastrofen jag någonsin skådat. "Sanningen är inte alltid den vackraste" som jag brukar säga. Den meningen börjar bli en gammal goding nu. Sanningen är fan aldrig vacker för mig, har jag en liten känsla av för tillfället. Igår kollapsade jag i sängen utan inlägg efter världens största katastrof. (Höppa över kommande stycke om du har lätt för att spy och nästnästa stycke om du inte gillar nakenhet!) Igår hade jag ett av världens roligaste nattliga samtal. Jag hade lovat mig själv att somna direkt efter jobbet, det vill säga kl åtta, för att sova bort den förbannade influensan som jag för övrigt hatar! Mer om detta senare. Trots mitt eget löfte stannade jag uppe ända tills att klockan slog 7am i Sverige och mamma plötsligt dök upp på Skype. När man inte längre trotsar tidsskillnaden och ser mamma som ligger 6 timmar före New York logga in på daftorn, då borde man ha sovit för länge sedan en torsdagskväll. Skrattade och grinade om vartannat i mina värdelösa skype-headset gjrode jag i flera timmar. Sandra Nordkvist, all credit går till dig. Eftersom vi hade så hemskt roligt tillsammans, även fast hon befinner sig i Chicago, ville jag inte ens avbryta samtalet en minut för att gå och kissa. Jag var verkligen jättekissnödig, men höll mig. Tänkte att "det får bli i ett senare skede". Dumt tänkt, märker jag såhär i efterhand. När jag inte pallade mer och trots motvilja skulle besöka min toalett, med Sandra på 'hold', fick jag en smärre chock. Hela min fot klev ner under vatten när jag öppnade dörren till mitt badrum. Det är tur att jag inte allt för ofta bär strumpor. Det är samtidigt förjävligt att jag inte gjorde detjust idag. Min toalett stod och bara hävde ut vatten på golvet. Vattennivån var i denna stund kanske 5 cm. Jag fick lite smått panik och hoppade tveksamt fram genom kissvattnet som också innehöll bajskorvar lite här coh där för att kunna spola och åtgärda den lilla översvämningskatastrofen. Jag skänker en tanke till min crew på manhattan som hade samma problem för x antal veckor sedan. Elogen går till Oscar. Du hade mer än jag, du hade mod. Fy jag mår illa när jag skriver det här. Sanningen är sanningen, trots allt. Jag spolade och hoppades på framgång men toaletten hade bestämt sig för att jävlas med mig mitt i natten och började istället för att forsta ut vatten att spruta kissvattnet från alla håll och kanter. Det bara strämmade, ni anar inte hur fort vattnet steg i mitt gigantiska badrum. Paniken steg i takt med vattennivån. Sandra sa åt mig att lägga handdukarna på golvet för att suga upp kissvattnet. Hon hade tydligen inte fattat problemet! Handdukarna? Är hon galen? De kommer aldrig fungera! Men Sandra, det är inte så jättelite vatten längre. Det är säkert en decimeter nu, vafan gör jag? sa jag med panik i rösten. Jag placerade sju fullstora handdukar på golvet och de liknade mest en soppa. Handdukarna flöt mest omkring i vattnet, sög inte upp speciellt bra alls. Hur många handdukar har du, frågade hon. 8. Jag har bara en kvar, svarade jag lite nervöst. Hon bröt ut i ett gapskratt, och de nästa fem minuterna fick jag inte längre respons från Chicago. Jag fattade inte vad som var så roligt, det flöt omkring bajskorvar i kissvatten över hela mitt badrum och bruden skrattade som aldrig förr. Jag hörde henne då och då kippa efter luft mitt emellan skrattattackerna. Hur stort badrum har du egentligen om inte sju handdukar räcker? tröck hon ansträngt fram. Hon fattade fortfarande inte att det var kaos här borta. Jag slängde på den sista handduken och tittade sorgset på katastrofen. Toaletten slutade forsa efter många om och men, men Sandra slutade aldrig skratta. Gigantisk, tänkte jag. Lika jävla gigantiskt som resten i detta förbannade land. Nu var jag riktigt förbannad men såg samtidigt mig själv stampa omring i vattnet och insåg det roliga i det hela. Hur kan allt som inte får hända ändå hända mig? Slutet av historien är inte så underhållande utan innehåller mest fakta om hur jag slog och slog på tvättmaskinen som flippade ur mitt i natten, när jag ville tvätta mina ordagrant skitiga handdukar. Jag svalde alldeles för många mucuc relief-tablettter innan jag kröp ner i mina iskalla lakan och hoppades på att få sova hårt och länge.

När jag imorse vaknade fick jag mig ett slag i ansiktet åter igen. Mina snor-lösande tabletter hjälper inte speciellt bra och min huvudvärk var kvarstående. Inklusive snoret. Jag fick den gona nyheten om att ajg var ledig för dagen och hoppade glatt trallande in i duschen. Efter långa minuter i het dusch återgick livet till kaos. Jag klev ut ur kabinen och insåg att alla mina handdukar, till och med de små för händerna, fortfarande låt i tvättmaskinen från nattens bravader. Där stod jag, spritt språngande naken och funderade på hur jag skulle bli torr. Att gå och hämta handdukarna i torktumlaren en våning ner var inte aktuellt eftersom att en ny städerska skulle dyka upp idag. Jag tänke på henne och insåg att det vore jobbigt att överraska henne helt naken första dagen på arbetet. Jag torkade hela min kropp varsamt med toalettpapper som fnasade sönder och klibbade fast överallt. Tro mig när jag säger att toalettpapper som kompliment för handdukar inte är ett bra alternativ. Nu sitter jag här med pappersbitar lite varstans och lyssnar på Shaina Twain som plötsligt blivit en favorit inom vissa aspekter.

Eftersom min influensa tycks gilla min out-of-shape-body (efter fem månader i america) så funderar jag nu på om det är bäst att ta livet av sig på en gång eller låta influensan göra det åt mig. Om jag måste beskriva hur jag känner mig nu så är det lätt som en plätt. Enkelt. Det känns som att jag har sprungit in i en stenvägg med huvudet före, i 100kr/h och sedan ut på andra sidan av den, där jag också har fallit ungefär sisådär en kilometer rakt ner i en avgrund och landat i ett hallonsnår för att sedan bli biten av 10.000 ekorrar. Inte illa beskrivning. Nu blev jag nästan stolt över mig själv. Influensa är tydligen ingen lek och jag känner mig lika klen som en helt vanlig man känner sig redan vid 37.2 graders feber. DET är läskigt nära döden, vill jag lova. Jag talar utifrån egna erfarenheter av otroligt klagande, men egentligen nästan friska, män. Nu lägger jag mig i sängen och väntar på att Tiffany ska skriva klart mitt formenliga testamente, som hon för tillfället jobbar akut och stenhårt på. Hon har under de senaste månaderna på universitetet lärt sig hur man skriver ett sådant och det är väl förbövelen urbra i sådana lägen som detta. Det är mer än jag har lärt mig se senaste månaderna, också. På aupair-skolan lärde de oss hur man tar hand om barn men jag vet fortfarande inte. 

Någon sa för ett tag sen "du har verkligen varit med om allt under din USA-vistelse". Jag kan inte annat än att hålla med. Den tanken ger mig faktiskt ett leende. Inte trodde jag väl för ett halvår sedan att jag skulle bli totalt söndermosad här borta, men ändå överleva. Jag överlever det mesta, oja. Om 34 dagar åker jag hem men längtan av att dessa 34 dagar ska ta slut kan bli dessto värre att leva sig igenom.