Äventyret fortsätter. Idag bestämde jag mig för att åka till Ridgewood, och hälsa på där min mamma bodde för sisådär 24 år sedan (när jag ändå var påväg ditåt). Jag betalade min första toll (vägavgift?) helt ensam och körde genom hundra miljoner tunnlar och över minst lika många broar innan jag nådde mitt mål. Väl framme körde jag över en cyklist. Nej, nu höll jag mig inte till sanningen, inte ens i närheten. Det var faktiskt han som cyklade rakt in i min bil, när jag stod still. Sen blev han förbannad för att jag hade stannat bilen. Jag meddelade ganska lugnt att det var ju faktiskt röda trafikljus där jag för tillfället stod och han hade cyklat in i mig fastän jag var välplacerad i min fil för bilar. Han muttrade mest, och hoppades säkert att jag förstod mummel-engelska helt flytande. Tji fick han. Jag uppfattade några ord och jag tror han sa att han skulle korsa vägen på övergångsstället och att jag stod i vägen. Framför mig, säkerligen en meter eller två, såg jag tydligt övergångsställets vita ränder. Jag skrattade till och hoppades att jag hade hört fel. Var han blind eller bara dum? Jag var påväg att säga "Du mumlar värre än min treåring" men lade band på mina ord och ursäktade istället med "Du, det blev precis grönt ljus nu, så om det blev en repa på min bildörr så slipper du undan!" Han smålog, kanske lättad över min reaktion. För den här gången(!!!!!) la jag till för att han skulle förstå allvaret i att cykla in i stillastående jättebilar. Jag gasade på lite extra häftigt, sådär som man ofta gör om man är arg, och lämnade mummelnisse åt ödet. Stackars människa.