Jag har fått livsglädjen tillbaka, på nått sätt. Det känns löjligt att säga så, som om jag hade varit dödssjuk och sedan blivit frisk, men det är sanningen. De senaste 3 månaderna har jag varit så grymt opepp på livet, och inte velat göra någonting alls. Det har sina rötter. Nu vet jag vad som komma ska och jag känner nu att jag vill ta vara på mina sista 30 dagar i detta land. Jag kommer med hundraprocentig säkerhet att flytta tillbaka till NY senare i livet och i ett annat syfte (för denna stad är den bästa i världen!) men "so long for now", kommer jag få kläcka ur mig om sisådär en månad. Garanterat med tårar i ögonen. Nu tappade jag tråden, oj. Klockan är mycket för en barnflicka som börjar 5.30 om mornarna (ursökta dalmålsstavning). Idag var jag iallafall på ännu en dagsutflykt. Jag ställde in GPSen (som by the way är störd i hela huvudet) på 'sweden way' och tog mig till Ikea Svenska älskade Ikea. Vägen heter faktiskt sweden way på riktigt, och jag gillar det. Inne på Ikea känner jag mig riktigt hemma. Jag har alltid gillat affären starkt men på bortaplan känner jag en sammanhörighet och totally love affären. En arbetare med gul ikea-tröja kom fram till mig när jag stod och läste en en bok som var placerad som prydnad i en bokhylla som var till salu. "Sorry but is't a swedish book, höhö höhö. Did you know that Ikea from the beginning is from Sweden in Europe?" Jag log och svarade honom med en motfråga. "Did you know that I'm from sweden in Europe from the beginning?". Han vandrade iväg med svansen mellan benen så jag ropade 'sorry mr' efter honom. Inte jättesmidigt. Det var inte meningen att han skulle skämmas, det bara ploppade ur mig. Ledsen hörru. Hur som helst, det tog inte kol på mig. Jag vandrade vidare med största leende på läpparna. Jag som detta år precis som alla andra år har bestämt att inte köpa julklappar till alla jag känner slutade precis som ja, hm, alla andra år. Till fler än alla jag känner. Jag har hela mitt rum fyllt av inslagna och oinslagna julklappar. 7 dagar till julafton. 8 för amerikanerna. Jag gjorde mitt bästa och inhandlade både glögg, pepparkakor och julmust i ett tappert försök att få lite julpirr i kroppen. Julkänsla kan man tyvärr inte köpa, vilket blev dagens lärdom. Jag lärde mig fler saker idag också. 1. (ganska ointressant) Jag hittar bättre på åttafiliga vägar än vad min fucking GPS gör. Den virrar ju totalt och säger "sväng höger" när kartan på skärmen visar vänster. Jag höll på att få spader, rent ut sagt. Jag körde fel hundra miljoner gånger, för att överdriva rejält. Garden state parkway är inte världens minsta motorväg om vi säger så, men idag nådde jag iallafall bättre resultat än igår - jag slängde i mynten för vägavgiften lite mer världsvant än gången innan. Lovely. 2. Jag påbörjade resan mot ett av mina viktigaste mål i livet. Jag åt lunch på en restaurang (Ikeas egna med inbeställda köttbullar och lingonsylt) helt allena. Jag beställde min mat, lite smått orolig för det som skulle komma. Jag vandrade med skakiga ben helt ensam genom restaurangen i jakt på ett ledigt bord. Jag satte mig och pustade ut, tittade mig omkring, kände mig nervös. Tog av mig jackan väldigt långsamt för att inte verka nervös. Var störtnervös. Jag vet inte vad det beror på, att jag inte gillar att äta själv, men någonting säger mig att det inte skulle behöva vara så så länge till. Jag trodde att jag skulle känna mig ensam och övergiven, och att folk runt omkring mig skulle titta på mig med en blick som säger "hon har inga kompisar, stackars flicka, åh man skulle inte vilja vara henne, fan att behöva äta lunch själv, åååh så pinsamt". Jag är rädd för vad andra tycker. Inte oftast, men ibland. Idag, Sanningen är hård, som om gjuten i betong. Ingen tittade och jag kände mig ganska okej. Inte helt okej, men nära på. Jag åt inte speciellt mycket fortare än jag brukar bara för att skynda mig därifrån, nej inte alls, för jag tränade och tränade och tränade för att i framtiden nå mitt mål. Att kunna gå ut och äta ensam utan att känna mig besvärad. Jag är inte där än, men hej, det var första träningen idag. Jag känner bara en enda människa som faktiskt känner sig helt bekväm med ensamma middagar, han ska antingen ha en stor eloge eller en lite mindre dos självförtroende.



Tillägg: Vi har inte snö i NJ, även om de ser ut så på bilden. Det är soprent på gatorna. Dock är bilden (tydligen) tagen genom mitt solen-i-ögonen-skydd längst upp på framrutan i bilen. Sorra 'bout that.



Tillägg: Notera på bilden ett Hejdå! [Hä dö] That's how we say good bye in Swedish. Låt mig gapskratta tills jag inte längre kan andas. Jag förstår inte hur man tänker om man översätter 'hejdå' till [hä dö]. Inte fan låter vårat hejdå som ett 'hä hö', inte. Stackars amerikanerna som inte vet bättre än att faktiskt säga 'Hä dö' när dem lämnar Ikea också. Försök att föreställa er shoppingglada, tjocka, proppmätta påköttbullar, galna amerikaner uttala detta fejk-hejdå med amerikansk accent. Det blir så roligt, wiho.