Överskattat. Thats it. Jag var med familjen Wolfsen i norra NY, dutches county, för att fira amerikanernas största och mest populära högtid. Thanksgiving. Det lät speciellt och alla som hade firat det förut var väldigt förväntansfulla. Jag vet hur känslan i magen är på julaftons morgon, och samma känsla spred sig i huset denna morgon. Förutom hos oss som inte var amerikaner i hjärta och själ, vill säga. Lina Schultzberg. Kalkon skulle vara en fantastisk grej, men hej, det smakar ju som kyckling. Inte bättre än så, tänkte jag. Vi befann oss på en farm och som jag hoppats så fanns det inte speciellt många djur omkring. Däremot fanns det en hel tjock släkt med min värdmammas flicknamn, Grace. Hela släkten Grace är bedårande. Stora som små, vilka fantastiska människor. Sällskapet gjorde kvällen, för kalkonen var som sagt en besvikelse. De flesta kusiner och syskon i släkten var pojkar och en flicka i min ålder, så ojoj vilken överraskning. Ingen besvikelse. Jag hade bordsplacering brevid sonen i familjen, Eben Grace, och jag kan med lättsam ton i rösten säga wow vilket givande samtal. Han och alla hans kusiner var väldigt underhållande, tack för det. Hela bunten kom på en grym ide för att verka som gentlemän inför släkten - att fråga sina föräldrar vad de kunde hjälpa till med. Baktanken fanns såklart där eftersom vi snackar pojkar i 21-24 års ålder: när hela släkten över medelålder var samlad i köket behövde inte pojkarna hjälpa till men fick credit för att de erbjöd sig. Uslingar.

Ett moment under kvällen som faktiskt var ganska roligt var middagen. Eben förklarade i detalj vad man skulle äta, och hur, eftersom jag aldrig firat thanksgiving förut. Efter ett tag höll jag på att skratta ihjäl mig, för hej, jag vet hur potatis ser ut och jag har kunskapen om att skalet ska bort innan man sväljer. Han var söt. Under tacksägelsemiddagen skulle alla gäster - var och en - ställa sig upp och berätta något som man var tacksam för, eftersom det var thanksgiving. De flesta tackade för friska och krya människor, andra för att sonen hade blivit förflyttad till ett bättre fängelse, en tredje för rymd-alien-hamstrar. (Alla barn tackade också, därutav den sista tacksägelsen). Paniken steg ju närmre mig turen kom, och Eben bad mig att säga mitt tack på svenska. Pust. Sagt och gjort, det blev en succe. Hela släkten skrattade så hjärligt att både väggar och tak knakade i det gamla huset. Alla i NY hörde garanterat att vi hade den bästa thanksgivingen i hela staten, i våran gigantiska men djurlösa farm. Brad tackade sist av alla och jag började nästan grina. "I am really thankfull for our wonderful babysitter Lina, who taking very good care of our tresures. We really love her and our kids totally adore her, and obviously she having a great cense of humor, so yes, Im thankful for having her with us and our family". Släkten applåderade och jag fick tårar i ögonen. Antagligen såg jag lite chockad ut också, för Eben kramade om mig precis sådär kärleksfullt som kusiner gör och berättade att han höll med Brad om att jag var en adorable tjej. Senare på kvällen packade jag in mig i bilen med Natalie och Eben, för att ta oss tillbaka till NJ. Eben och Natalie, stackarna som glider runt på Wallstreet, skulle jobba dagen därpå och jag skulle förbereda mig för annat skoj. Eben pratade skit med mig i soffan hela natten, sen vandrade jag upp till övervåningen för att slumra sött. Thanksgiving är ingenting jag kommer fira igen, tacka vet jag jul, men trost detta är jag glad över att fått uppleva en riktig amerikans thanksgiving med familjen Wolfsen/Grace. Puss.