Natalie och Brad är (äntligen!) hemma och vi drack nyss en välförtjänt kopp te tillsammans såhär mitt i natten. Jag tackar fröken småland av hela mitt hjärta för telefonsällskapet i världens långsta väntan på att värdföräldrarna mina skulle dejta klart för kvällen och pallra sig hem till sin uppskrämda barnflicka. Jag lever, men trodde inte tidigare att jag skulle göra det, så rädd var jag. Den som skrattar har skrattat sitt sista skratt. Jag menar det. Nyss började jag att störtgrina, tårarna bara forsade, jag kunde inte stoppa det på något sätt. Maria säger att chocken kommer först efter att man slappnar av och jag antar numera att hon har rätt i allt hon säger. (Den dagen då hon drar till med en riktig rövarhistoria kommer jag att sprida rövarhistorian vidare med hundraprocentig säkerhet om att den är sant, vad folk än säger). Jag kollade igenom alla mina walk-in-closets  noggrant och under sängen lite snabbt när jag kom upp till mitt rum, bara för säkerthets skull.  Sen peppade Isabelle mig, genom att ge ett filmtips. "Allt känns så mycket bättre med Sunes Jul". Jag håller med och har svårt att hålla mig för skratt. Det var värt fem minuter, tro mig. Imorgon åker jag till manhattan för att vinka av Oscar som lämnar oss ensamma i NY från och med måndag. Jag har också bokat in en hiphop-jazz klass på Broadway dance center tillsammans med daljäntan Emelie imorgon kväll. Mycket stor längtan redan nu, trots nervositeten. Nu ska jag iallafall sova, jag ser ut som helvete. 

Ps. ('Julbordet' i Sunes jul är bäst, endast för pappa rudolfs kommentar "Men lille gubben, står du här med ditt äpple när de finns så mycket gott på borden? Ät dig inte mätt på sånt vi har hemma. Eh, ta lax, det är ju dyrt. Eller gott menade jag!" Varsegod.