Det känns lite overkligt. Lite spännande. Lite hemskt. Lite härligt. Men jag vet inte ens om jag vill se helvete i Israel/Palestina, egentligen. Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Jag måste verkligen hålla mig till mormors motto (för att inte få mer resfeber än jag redan har), - man måste våga ta risker för att lyckas. Det är förmodligen sant. Och lyckas jag så kommer jag vara stolt. Vara glad över att jag tog risken. Du fattar. Mandy fattar. Jag hoppas det. Och så hoppas jag att Orup har börjat packa sin resväska när jag kommer hem från jobbet. Jag hoppas hon är vaken iallafall. Nej nu måste jag hjälpa till på jobbet, (men fy så trött jag är på telefoner!)  Britta vill nog inte jobba ensam. Det är tråkigt. Puss.