Jag tatuerade mig igår. Två. Jag fullgjorde inte den men ena, men gav den en spark i rätt riktning, mot sin rätta betydelse. Vilja. Glädje. Det saknas ett mod, och kanske är jag inte modig nog att beskriva mig själv som modig än, på samma sätt som jag kan påstå att vilja och glädje är två av mina främsta egenskaper. Modet kanske kommer, det kanske är påväg. Ett liv på andra sidan atlanten borde göra susen? Hur som helst, när jag är modig nog ska jag tillägga det sista.

"Dance like nobody is watching" var mina värsta 40 minuter i livet. Jag trodde tatueraren hade fattat fel och sågade av mig foten istället, för att bedömma av smärtan. Jag vågade inte titta. Foten sitter kvar där den brukar och nu kan jag inte sluta titta. Dansa som om ingen ser. Det gör jag alltid. Det vill jag alltid minnas att göra. När jag fyller 80 vill jag dansa med precis samma känsla som nu - som om ingen ser.