Jag sa hejdå till pappa med familj igår. Vi ses om minst 14 och högst 28 månader. Känns tomt. Efter en timme ringde pappa med gråt i halsen.  Det var en hemsk känsla. Det absolut värsta är att familjen inte är de enda jag kommer sakna. Det finns mer. Jag är en riktigt dålig tajmare. Familjen kommer jag saknar på ett sätt, en saknad tillsammans med en trygghet. När jag kommer hem kommer de fortfarande älska mig lika mycket som när jag åkte, där varav tryggheten. Andra saknader kommer finnas på ett helt annat sätt, ett läskigt sätt som jag är rädd för. Vissa känslor kanske kommer suddas ut genom året. Jag hade inte känt för att svalna ett år, by myself, och längtat när jag försvann, om jag varit er.  Jag hade tröttnat. Det är precis det jag är rädd att folk ska göra. Tröttna på att sakna och skjuta undan känslorna istället för att minnas och sakna. Glömma bort vad vi hade och hur vi kände varandra innan jag flydde. Jag har aldrig varit så här skraj förut. Egentligen vill jag väl åka också, leva min dröm, men det är mycket som tar emot nu. Plötsligt finns det så mycket jag inte vill lämna och låta falna, så att säga. Jag trodde aldrig att det skulle komma tillbaka en våg av känslor så snabbt. Helvete.