Det var korta sommardagar som i regel går för fort, fick aldrig år eller månader i en dröm. Ville stoppa tiden, stanna jorden, hoppa av. Jag har aldrig haft världens bästa tålamod, tålamod klingar falskt. Paniken över för kort tid var stor.  Tålamod kändes inte okej i någon form och jag tror du förstod redan från början. Nu får jag en känsla av hopplöshet och uppgivenhet. Försvinn inte än, jag menar det. Varje gång du ringer mig - lovar mig - allting kommer att ordna sig. Och varje gång du tar min hand eller ler mot mig, du fattar -  då hör jag fåglar sjunga, marken börjar att gunga. Det kanske låter löjligt, men möjligt. Håll om mig och lova mig att stanna världen en stund. Jag tänker ringa upp dig och skrika. Försvinnn inte än ska jag säga. Fast det gör du. Försvinner. Juli månad och 09 är nog något jag kommer sakna och med leende mun titta tillbaka på om flera år ellre redan på flygplanet. Is it still beautiful? Det kommer alltid vara fint. Do we care at all? Kanske mer än nånsin. Jag vet inte ens när jag ska hinna med ett hejdå. Jag vill inte ens säga hejdå. Jag kanske låter bli, låter det rinna ut i sanden, för att slippa ett snyggt avslut. Om man aldrig gör att avslut finns det möjlighet att återvända. Hejdåsamtal är ändå överskattade.