En odödlig vänskap som dog är kanske bevis nog.

Bevis nog på att man måste ge upp ibland. Att man måste lägga sig tidigare än man tror att man någonsin skulle göra. Att livet är en dans på röda rosor, men att dansstegen inte alltid är så enkla. (Och jag som trodde att jag aldrig skulle behöva bekymra mig över att stegen blev för svåra. Odansbara. Släng dig i väggen. Mig).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0