Regnet står som spön i backen, och världens bästa fotbollscup är igång i min hemstad. På nått sätt så har jag en enorm förkärlek för Dalecarlia. Har alltid haft.  Första matchen jag såg, också kanske den sista om regnet inte slutar, var mitt egna fotbollsproffs mot Assyriska Armeniska(?) någonting. 2-2, jag älskar min bror. Det regnade även denna dag och mamma tryckte under ett för litet paraply medan jag stod utanför. Damerna på kanten skrek och skrek, men ingen sprang fortare för det. Det regnade så mycket att det blev lera istället för gräs på planen, förmodligen är det lera i öronen som är orsaken till att ingen höjde tempot när vi ville det som mest. Målvakten var inte heller med i spelet riktigt, och mamma visade sitt ogillande i en fras jag sent kommer glömma; "Nej, målvakten är inte riktigt på, han är mer, hm.. hiphopare!"  En sak som jag kan garantera redan efter första minuterna i första matchen är att detta lag inte kommer vinna Fair-play detta år. LIllebror visade hur det skulle gå till, och berättade stolt efter matchen; Såg ni han som spelar som en idiot, jag fick chansen och tröck till ordentligt med armbågen i magen på honom när domaren inte såg. Då sa han "jävla svenne" men jag svarade bara lite kaxigt  "Mm, nu fick du allt smaka på riktigt svenneblod va!" Storasystern skrattade så hon vek sig, och jag har aldrig varit så stolt över min bror någonsin förut. Han frågade om han kunde få en snygg tröja med dyrt märke hemskickad från New York som belöning. Jag vek mig igen.