För första gången i mitt liv blir jag nervös när jag ser ett på tok för kort måttband. 4 centimeter - 4 dagar.  Jag minns så väl när mormor och morfar köpte ett två meters måttband till mig, för nära på 200 dagar sen. Saxen har ständigt varit med mig nu i flera månader, snart finns det ingenting mer att klippa av. Ingenting att räkna ner till. Moster och mamma, förlåt om ni börjar grina nu men - snart ska jag slänga min sista centimeter i sjön och göra den största chansningen i mitt liv, so long. Det kan gå precis hur som helst. Åt helvete eller precis som jag drömt. Det värsta är att jag tror att jag kommer trivas som fetaosten i salladen! (Eller fisken i vattnet för er som inte hajjar en ny och egenpåhittad metafor).