När du frågar mig om jag är kär (upp över öronen)  så kommer jag garanterat att svara nej. Jag glömde nästan bort för att tag att allt det vackra är kort, men nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Fördel/nackdel. Dessutom är jag avslöjad och snart grillad på grund utav mina fantastiska fotoskickligheter, för Gabbe började (precis som alla andra) läsa favoritbloggen.

Igår när jag och min vän, Ödlan, satt på ingarvet och häckade kom vi fram till en sak gemensamt: Vi är båda trötta på att inte förstå oss på män av alla dess slag. Män som egentligen inget kan, och män som får oss på fall hur lätt som helst. Ingen av universums damer verkar förstår hur de gör, men på nått sätt känns det som att alla män vet hemligheten. Som om de går efter en manual. Vi ville vända om och göra nått galet. För en gång skull, skulle jag ha tillagt om det var sällan det hände att vi gjorde nått galet. Cyklarna parkerade vi mitt på stan, mitt i regnet. Vi rotade förtvivlat i psykologihyllans virrvarr men hittade ingenting. Eller jo, vi hittade en efterträdare till boken alla charmiga män har kommit över, trodde vi. En fortsättning av samma författare, kallad spelet. Fortsätter rota. Vart fan fanns "the game" nånstans? Vi började tröttna på vad vi trodde var efterföljaren men började ändå läsa på baksidan av den, precis som alla alltid gör. Hej, glödlampa! Spelet betyder ju "the game". Jag står ovetande med boken vi letar efter i handen, och har gjort det de senaste tio minuterna. Jag kanske inte är så smart som jag tror. Jag borde kanske inte läsa boken after all. Den kommer ställa till det för oss om jag ska tro på Albins ord. Boken är svår och man måste vara klok. Men hr svårt kan det vara? Jag smakar på orden. Niel Strauss. Sen betalar vi. Igår började vi med tre första kapitel i en stekhet bastu. Nu är jag säker på att fler än man tror har läst denna idiotiska bok. Noggrant.