Igår eftermiddag träffade jag en knarkare som ville köpa huvudvärkstabletter av mig. Jag svarade nej. Han frågade om han kunde köpa något lugnande. Jag svarade nej. Efter mycket daltande fram och tillbaka hade vi kommit fram till att Jörgen inte alls menade att han hade ont i huvudet utan hellre ville köpa knark, fort. Jag tyckte inte att det behövdes för han var redan "helt borta bland molnen", som min kära vän brukar säga, så jag bad honom att gå. Han gick. Sen kom han tillbaka och frågade om jag hade knark hemma i min lägenhet. Jag hade tröttnat på knarkpåverkade Jörgen vid det här laget så jag svarade att jo, det har jag nog, men jag vill inte sälja det. Då slängde han in nått med huvudvärk igen och jag började nästan skratta honom i ansiktet. Jag sa att mitt knark var till för mig, och att jag behövde det själv. Han frågade om han fick följa med mig hem. Jag glömde berätta att jag aldrig i hela mitt liv ens sett knark, i verklighet, innan jag tog med honom hem till mig. Caroline trodde på mig när jag berättade det här, (jag har ingen aning hur hennes tankar om mig inte blivit högre!) men smart-ass som jag är tackade jag iallafall nej till denna bohemiska upplevelse och nöjde mig med en klocka från Ur&penn och en tröja från Indiska - bohemiska nog. (För ärligt har jag inte tid med knark-Jörgen, jag har nån annan att luncha med, right).