Du tror att jag är hjärtekrossaren myself. I hög grad. Att jag alltid är boven i dramat. Till viss del kan jag inte ens förmå mig att neka det, för visst har jag krossat en hel del hjärtan under mina dagar. Om och om igen. Jag vet inte hur jag beter mig, men lyckas med det mesta gör jag. Även detta. Pojkar kanske inte heller vet hur dem gör, men även krossaren krossas ibland. Jag flyger alltid för högt utav mina egna förväntningar, och då går det som det går också. Krossad mot asfalt så många gånger om. Jag räknar inte ens längre. Känslan har blivit allt vanligare och jag känner igen den på långt avstånd nu. (Precis som jag känner igen Orups vackra konturer när hon står i Sågmyra och vinkar till mig i Falun) När jag lyckas på riktigt utan att bli krossad känns det som om nått fattas. Ta död på dessa fördomar, för jag fattar inte hur ni kan tro att jag jämt är the mean girl. Jag är ändå ganska snäll av mig. För det mesta. Sen finns det alltid undantag. (Ps. För en gångs skull behöver inte G ta åt sig, haha. Bara så du vet, grabben) Puss. (Det får du ta åt dig av, om du vill).