Min lördagsdag och min lördagskväll spenderade jag i en by utanför Enviken, som är en by utanför Falun, där jag bor. Vattenskoter, bad och målning, av ett hus så stort så byggställning svajade vid toppen, det var planen. Det spöregnade, blixtrade och åskade. Vattenskotern hade rymt med en 22årig pojk som kör bil som en dåre. Så vi målade. Vi tuffingar målade, menar jag. De lite fegare (Orup) började smått vid marknivå men det blev mest krig med penslarna. Hela vi var täckta av falu rödförd. Fint, riktigt roligt men vattenfast dessvärre. Korten är så fula att jag inte ens vågar lägga över dem från kameran. När regnet öste ner fortsatte jag och Dennis att bygga byggställningen högre. Till toppnivå. Jag som är höjdrädd fasade för döden men Dennis som är cool-lugn skakade i ställningen, ryckte bort plankorna vi stod på och berättade om himlen och gud. Jag kände att döden var nära när gräset inte längre kunde nås även om man ställde fyra man ovanpå varandra. Jag hade svindel i flera minuter efter att jag kommit ner. Orup den lilla token satt inne och myste, med mackor och te. Sa jag att det stod som spön i backen? Och att blixten hade kunnat slå ner i antingen ställningen, oss tuffingar eller hammaren? Nära döden upplevelse, in two ways, så att säga. Hur som helst så blev det fint, och jag var glad. Vi slutade kvällens sista timmar på Harrys, utan svindel men med dans. "Dance like nobody is watching" känns helt rätt. (detta var målarfärg överallt-avsnittet)

Totalt färglöst kom jag på idag när jag vandrade till min fikadate på Waynes med underbara älskade Bellabu och såg en flicka. Hon var den mest färglösa människa jag någonsin sett, så blek att blodet nästan syndes igenom skinnet. Iallafall i närheten. Hon såg riktigt tråkig ut, men hade kunnat varit söt (om hon hade försökt sig på att rodna, ge huden lite färg, iallafall en gång i livet). Det roliga i denna situation var att hon preics kom från färgaffären, det avslöjade påsen. Två stora burkar färg och några penslar. Och en roller. Jag började skratta, samtidigt som jag nästan började gråta. Det var nog henne genom tidernas bästa köp, som om hon verkligen behövde det. Skulle hon äntligen få lite färg i livet, eller skulle hon dränka sig i burkarna? Jag tror inte hon tänkte slänga på sig färgen precis som jag och Orup hade gjort tidigare, för hon såg ut som en flicka som inte skrattar så ofta. Hon skulle kanske måla sin vägg, börja med att få tillvaron att skina. Hennes leende skulle kanske komma efter. Jag hoppas det. För alla skull.