Igår höll Orup på att bli överkörd av en företagsbil med välkänt tryck på, på ett övergångsställe dessutom. Snyggingen med företagsbilen svängde in precis brevid henne på tvärgatan, och hon i sin tur svängde in en grävskopa. Till sist ramlade hon på en trottoarkant. Jag tror jag fick med det hela beskrivna händelseförloppet. Nej jag glömde en detalj - hon hade badat på främby udde precis, hade fula klädet och var smått irriterad över att ha tagit fel på körskoletiden ännu en gång -  så att säga, hon var inte vacker. Att bedöma på klagosången jag hör ute i hallen var detta i stort sett det värsta hon kunde råka ut för, right now. Hela händelsen var baserad på gammal kärlek, heta pojkar och alltid den där förbannade (ständiga) sängkammarblicken. Som nämnt ovan, Orup är precis som moder Theresa - en idiot som faller för livets sköna ting. Puss.

Kvällen spenderade jag med på Slusscafeét vid slussen: gott sällskap (faktiskt två bland de bästa tjejerna jag vet), massvis med skratt, en del flörtande, sommarkänslor, glass och slussens brusande vatten. Tacochips, guacamole och husets vin, för en del. Det var ännu "en kväll som man aldrig vill ska ta slut" som Mandy säger och jag måste hålla med. Tiffany blev lite sensimental när vi pratade om att mina sista svenska sommarnätter är pretty close nu. Idag när jag fick ett mejl från The Koestler family började jag fatta allvaret. Det är mindre än en månad tills jag lever som storstadstjej, New York bo, tillfällig amerikan, fri som en fågel. Livet på en pinne, hej.