(Observera. Rubriken hör inte ihop med inlägget, så jag förstår inte varför jag skrev som jag skrev. men att backa i livet känns fel, så jag låter det vara. Och förresten så stämmer det ju. Småtokig juliromantik).

Jag läste nyss min vän Orups blogg, som garanterat är den sämsta bloggen jag någonsin läst, och var nära att falla i gråt. Börja störtböla fast texten, på grund utav hennes ordval, inte ens blir gripande. Man får ha överseende för sånt om man har en halviranier till bästa vän, right. Hon skrev iallafall om skilda vägar, skilda världar, skilda liv, och jag blir helt paff. Stum. Jag var idiotsäker på att vi skulle dela alla minnen genom livet ihop, men plötsligt märker jag att jag har fattat fel. För hej, min underbara älskade har kommit in på Göteborgs universitet (Grattis grattis grattis!) och jag vet at hon snart kommer att leva i den dröm som hon så många år planerat. Overkligt, jag vet, men jag kommer inte heller hålla mig vid den idiotsäkra planen jag trodde vi hade. Det skulle aldrig funka, för jag har för mycket förstånd att förlora än. För mycket pirr i kroppen, för mycket spring i benen. Ändå går mina tankar fram och tillbaka som pendeltåg idag. Hur ska jag klara mig utan min andra hälft, min bättre hälft, min favvotjej? Som om jag inte längre kunde stå på egna ben. Det har jag alltid kunnat gjort, men plötsligt betyder vänskapen mer. Jag vet att jag är stark nog, att jag fixar det jag vill, men mina ben kommer kanske darra utan dig Mandy. Det kommer dem. (Och försök inte lura mig, jag vet att dina också kommer dallra  när du inte fattar dialekten i götet. Som fan. Ring mig vid sånna tillfällen).