Du var definitivt den person som lyste upp livet mest för mig, på så enkla sätt som jag aldrig förstod var möjliga, genom mina 20 år. Du är kanske också den som mörklagt mest för mig, tråkigt nog. Den som sårar mig om och om och om igen. Hugger av mina ben så jag inte kan springa längre. Så jag fattar. Jag skulle inte heller ångar mig, be om förlåtelse, hoppas på det bästa och kunna ha det på mitt samvete i en vänskap som fortgår. Jag hajjar. Jag hade förmodligen gjort likadant  (om jag hade slagit huvudet i en sten!!!!!) Jag fattar inte hur du är funtad, Hannes.

Du säger att du är stark, att du har vart igenom det här förut. (Jag tror dig inte alls). Du kommer fortsätta, det finns inte mycket mer att säga nu. Förutom att om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Jag kommer inte älska dig för resten av livet. Vill inte leva med tungan hängades utanför och tycka synd om mig själv. Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skuld. Så säg det och få det gjort: Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav. Någon dag kanske jag kör över dig här utanför. Varför måste vi döda varandra? Varför måste vi såra varandra? Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid.