Jag är ledsen, men det är sant. Du känner ingenting, fast det är du som skriver om vad kärlek är.  Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå. (det till och med hörs på stegen när du går).

Igår fick jag ett brev på posten. "Till dig som är nyvuxen". Det känns bra, som att jag är nånstans mitt emellan liten och stor. Nyvuxen känns både bättre än barn och helvuxen. Jag tjuvlyssnade på en kille i min ålder på bussen idag. "Vill jag bli vuxen? Nej. Måste jag bli vuxen? Ja". Hm, tankeställare. Barntiden är slut och nu har jag lite kvalitetstid innan jag blir helt vuxen. Lovely, om man tänker efter.