Bara tanken är svindlande svår, men det struntar jag i. Det känns ändå, trots allt,  skönt att vara nitton år, snart student och totalt fri - istället för 44 och kanske olyckligt gift och fast i en trist och grå vardag som är sig lik varje dag. Det skulle jag inte palla, så därför njuter jag istället över att kärleken går i botten och att dagarna till studenten börjar räknas ner. Men jag är fortfarande sugen på en japp som jag kanske aldrig kommer få. Jag funderade på att köpa en redan senare idag, men det skulle vara ett sätt att ge upp på, så jag tror jag låter bli. Jag gillar inte att ge upp. Jag ger det en vecka, eller högst två, sen är det kört. Då ska jag ge upp. Det blir mitt mål. Caroline, älskade du, förlåt om jag var och verkade grinig imorse. Jag var nog det. Alla som skickar sms till mig borde sluta med det, för det ger mig  förhoppningar som jag blir förbannad över. Sluta bara hoppas förfan.

Snart ska jag pysa iväg till dansstudion. Jag älskar känslan där. Jag gillar verkligen hela livet där. Allt känns fantastiskt, som att jag äger hela världen. Kanske äger jag hela min värld också. Min egen. Jag hoppas det.