Jag klarar inte av alla kloka val. Jag måste gasa mot branten, öka i kurvan och ge lite till om vägen känns hal. Och jag är aldrig tyst. Och du är underbar, du är den bästa i världen, sånna människor kan jag inte klara av.  Thats it. Det är jag. Och du är faktiskt den underbaraste jag vet. Jag önskar att jag levde i ett oförbrukat liv. Att jag var 15 år och aldrig hade varit i närheten av kärlek. Det hade varit en känsla av blandade känslor. Två sidor av samma mynt, bra och dåligt.

Jag sitter för tillfället i en stad som känns som hemma. På en altan som känns som hemma, i en gungstol som känns som hemma. Jag tittar ut över en swimmingpool som också känns hemma. Fotbollarna och växthuset på gården känns som hemma. Att min lillebror nyss sparkade en fotboll rakt genom växthuset känns också som vanligt, som hemma. Jag tror att denna helg kommer bli mycket mysigare än många andra helger, men jag måste erkänna att jag samtidigt känner för att ta mitt träningskort och träna tills jag spyr eller kanske dansa vildt hela natten tillsammans med vänner och vänners vänner.  Jag har ingen aning. Nu ska jag gå ut i solen innan den försvinner. Puss.