Jag trodde att det skulle vara lättare att bara dra, skita i, och lägga bakom sig. Jag hade inte förväntat mig att kärlek skulle vara något förbannat irriterande jobbigt när jag slängde mig in en värsta karusellen som snurrade fort som fan i flera år. Jag hade kanske valt att inte ens köpa biljett om jag hade vetat att jag skulle få lov att hoppa av i farten. Jag hade kanske valt att köpa en sockervadd för mina pengar istället om någon osjälvisk jävel hade varnat mig i förväg. Så känns det lite nu. Någon borde bett mig låta bli att bli upp över öronen förälskad från första början, sagt mig ett sanningens ord som till exempel "man spar det bästa till sist". Då hade jag vetat vart mina fötter hade stått idag. Känslornas också för den delen. Nu ska jag fortsätta läsa min martina-haag bok, den får alla i världen (även de grinigaste tanterna!) att skratta högt i ensamhet. Puss på det.