Det har varit en mycket intressant dag idag, det måste jag nog bekänna. Det har hänt en hel rad med oväntade saker, och jag är förbannat trött på mina klasskompisar för att vara så ärlig som jag bara kan. Jag är trött på alla klasskompisar förutom Orup, vill säga - hon är solstrålen på Hagagymnasiet och på nått helt galet sätt så gör hon mig förbannat jävla glad varje dag! Det ska på många vis bli skönt med student och ett kapitel avslutat, men jag kommer sakna vissa mer eller mindre. Orup kommer ligga högst på min lista över saknade, det känner jag på mig redan nu. En annan liten filur jag också saknar är min vän Hannes. Jag vet inte alls vart han har tagit vägen med månaderna som gått, men jag har iallafall fått en sak förklarar för mig genom denna lilla tragi - kärlek gör dig blind. Jag trodde inte att han av alla människor skulle bli blindast av oss alla och jag hade hoppats på att han hade blivit kär en annan tid och i en annan tjej, för min egen skull. Ibland skulle jag vilja vara gud. Eller ödet. (Jag tror inte att du läser min blogg Hannes, för jag tror inte att du bryr dig längre, men om du gör det så vill jag bara säga att du inte är välkommen på varken min 20årsdag eller min student, tragiskt nog. Jag hade bjudit dig om jag inte varit dömd till döden då, men jag vet hur det blir, så jag tänker låta bli. Snart går inbjudningarna iväg med posten till näera och kära och det är sorligt att det som är adresserat till Uppsala aldrig kommer skickas, men mamma tröstar. Hon har lärt mig två viktiga saker idag; 1. Framtiden är svår utan din bästa vän vid din sida. 2. Vänner kommer och vänner går men de som redan har gått kanske kommer tillbaka en dag om de får vettet tillbaka. Puss på det och puss på framtiden.