Kvällen började ganska jättedåligt. Inget gick som det skulle, jag var förbannad. Jag skrek på Linus (förlåt, förlåt, förlåt!) och grinade på Orup. Sen cyklade vi dit ändå, och det var fantastiskt roligt. Sen blev jag stämplad på foten och när jag märkte att det blödde på grund av nån tjejs förbannade klackskor så då blev jag förbannad igen. Sen dansade vi hejvilt hela resterande natten, och jag tror alla trivdes rätt bra. När det stängde bar den hemåt på cyklarna, men hem kom vi aldrig den dagen. Anton bjöd på flädersaft som inte gick att motstå så i köket satt vi fyra stycken i några timmar med småprat och skratt. Vi pratade om viktiga saker, och mindre viktiga saker. Några av oss följde Antons tips om att börja leva livet, iallafall året, i celibat. Leo sa att han gör allt för att inte leva i celibat. Senare på natten/morgonen somnade vi i sängen som var ganska rymlig, allihopa. Vissa skeda och andra inte, med tanke på  konsekvenser. Kvällen slutade förvånande. Inte alls som jag tänkt. Inte heller som en mardröm, men som en ganska obehaglig dröm ändå. Det gav verkligen en konstig känsla. Jag älskar att se mina vänner trivas och le, fast det var en obehaglig syn, det var det. Klockan 1 dag 2 vandrade vi hem och Mandy tyckte det kändes konstigt att komma hem i klackskor och klänning vid lunchtid. Jag instämmer. Godnatt.