När min högt (högt högt högt högt högt) älskade mamma en dag för länge sedan berättade om hennes upplevelse av au-pair livet blev jag inspirerad och längtade efter att växa ur mina skor i storlek 33 och bli en ung kvinna som kunde uppleva sitt eget år i USA efter studenten. Jag var 12 år och sedan dess har jag längtat efter det jag för tre månader påbörjade. Efter en månad i New York började jag tvivla på om min mamma verkligen var min mamma, eftersom vi alltid annars (eller kanske oftast annars) tycker och tänker lika, men denna gång hade helt olika känslor. Jag hatade au-pair livet, det var botten att jobba som barnflicka. Jag övervägde att stanna av en enda anledning - stunderna med fröken småland var toppen och det vägde upp dagarna i skiten. Det är hela sanningen och såhär i efterhand är jag mycket nöjd över att ha kämpat mig igenom tre förbannat jobbiga månader. 

När jag vaknade i mitt helt underbara rum i det gigantiskt fyravåningshuset i Jersey denna vårdag i november kändes livet mycket mer värt än de gjort sen jag lämnade Svea rike. Jag mötte Autumn i köket imorse och när hon sprang rakt in i min famn med ett leende på läpparna som var större än hela hennes ansikte, ja då kände jag att nu har jag hittat hem. (Noah är inte så dålig han heller, och gjorde en favorit i repris när jag och Brad hämtade honom på dagis denna eftermiddag) NJ är pretty, jag har cyklar i förrådet och fullkornsbröd i köket, helt underbara värdföräldrar och ett par tvillingar på gulliga tre år som är amazing, en egen bil och en ny mini-laptop utan å ä ö. Med en nybryggd kopp kaffe (från mig alldeles egna expressomaskin som även fixar oboy och te) kunde jag denna förmoiddag konstatera att allt är nästan perfekt. Äntligen gör jag verklighet av det jag förut bara drömt.

I slutet av december har jag min första semestervecka och jag ser fram emot ett besök av henne som jag avgudar mest i denna värld. Vem annars om inte min egen lilla sångfågel. Orup, hjärtligt välkommen till the garden state. Se till att boka biljetten snabbt nu, för jag saknar dig så jag hemskt mycket. Även om USA är fantastiskt i sig kan ingen slå dig och mig. Jag ler när jag tänker på dig, you make me happy, weither you know it or not. Jag slår vad om att du redan vet vad jag menar när jag säger "så stark på osäker mark". Du skulle vara stolt över mig om du såg mig nu, även om du inte är den som lätt blir berörd utav andras framsteg.